Marina Yurlova: Krigets slut

November 1916

Kära dagbok, jag antar att du undrar varför jag inte skriver datum längre. 

Den enkla förklaringen är att jag inte har någon ordning på dagarna som går. Klockan tickar obönhörligt förbi och jag orkar inte heller fråga sjuksköterskorna. 

Jag kan inte ens försöka ägna ens en tanke åt det längre, för vad spelar det egentligen för roll? Sekunder, timmar, dagar, månader. Vad gör det för skillnad om mitt sinne ändå inte förändras? 

Jag blev sårad igen, på fler ställen. Axeln, tror jag var det största problemet. 

Trots att mina skador var gravare än den på mitt ben, så kände jag inte någon smärta. Jag låg i skyttegraven, begraven under jord, med värkande lungor och tårarna rinnande ner för kinderna, men det var inte min sönderskjutna axel som störde mig. 

Jag såg upp i skyn, som suddades ut av dammet som for i luften, och kände ingenting. Ett tusen röda korpar slet i mitt ansikte, och trots att blodet rann nerför mina kinder, varmt och rött och olycksbådande, så kände jag mig mest av allt uppgiven. 

Jag förstod inte förrän senare att korparna inte existerade, och att det var mina naglar, långa och vassa då jag inte klippt dem på mycket länge, som rev och slet i min smutsiga hud. 

Sedan såg jag stjärnor i mörkret och med ens jagades fågelklorna bort från mitt ansikte, och jag lyftes upp och lades på en vagn. Stjärnorna flöt ut i skyn, blandades, till en röra som inte längre gick att urskilja. Svarta prickar började dansa framför mina ögon, och ljuset försvann och ersattes med dess motsatts. 

Detta är det sista jag minns från krigsfältet, och nu är jag här. Mentalsjukhus, kallar människorna i kliniskt vita rockar det för, och det finns en tung stämning över hela byggnaden. 

Men trots den ödesdigra tystnaden som lagt sig som ett moln över hela området, så går rykten som löpeld, lyckliga rykten den här gången. Ryssarna, vi, har nått stora framgångar i Persien och det verkar som nederlaget som följt oss sen krigets början har vänt. 

I en annan värld, en annan tid, skulle jag varit upprymd, men den patriotism som en gång fanns hos mig är nu bara ett minne blott. Jag ser affischer överallt, affiscer som talar om för oss hur modiga våra soldater är, hur fruktansvärda handlingarna som tyskarna och dess allierade är, hur Ryssland behöver just dig att dö en fruktansvärd död ute på slagfältet. Varje dag ser jag nya soldater, unga soldater trots att de är äldre än mig, som vill ut och bevisa sitt mod. De är barn allihop, precis som jag också var innan de fruktansvärda, isolerade dagarna i skyttegravarna, fulla med hopp och glädje och stolthet. Jag både ömkar och avundar dem. 

Jag kan inte lova att jag kommer tillbaka till dig, min kära dagbok, för allting verkar hopplöst, trots våra framgångar i kriget. Jag gör ingen nytta här, inte för någon, och alla drömmar jag en gång hade om ära och frihet är nu krossade till damm, likt det damm som svävar över de ruttnande liken vid slagfälten som fortfarande greppar hårt om sina gevär, likt ett barn som greppar om sin mors hand. 

Om jag aldrig får se dig igen, så vill jag inte att du kommer ihåg mig på detta sätet, krossad och svag och hjälplös. Kom ihåg mig som Marina Yurlova, kossacken som följde efter sin far i kriget och fann sig själv på vägen, även om den identiteten tappades igen. 

Farväl för nu, 

Din Marina

23 mars 1917

Kära dagbok, trots min osäkerhet angående om jag skulle ta upp dig igen så vaknade jag denna morgon och kände ett starkt behov av att skriva till dig. 

Här på sjukhuset viskar sköterskorna och läkarna ivrigt om en pågående revolution. Arbetarna har förenat sig med våra soldater och störtat vår tsarregim. De är arga, liksom resten av befolkningen, på ransoneringen av mat. Barn svälter, och soldaterna som kämpar får leva på tunna soppor och dåliga grönsaker. 

Trots min enorma tillit till vårt fosterland så börjar jag tveka på hur magnifik staten verkligen är. Jag har fått höra av de få utlänningar här att vårt jordbruk är ineffektivt och våra metoder gammalmodiga. Vårt jordbruksystem, där hela byn samsas om en viss del av mark, hade jag aldrig ifrågasatt innan jag kom hit. Våra bönder är mycket missnöjda, och jag börjar reflektera över vad min far talade om vid middagsbordet för vad som känns som en evighet sen. 

Han pratade om dålig hållbarhet i våra marker och hur ryska staten har blivit allt mer självisk. Jag trodde att det endast var på grund av hans odödliga kärlek till den tidigare tsarfamiljen, men först nu förstår jag att det handlar om mycket mer. 

Den här gången tvekar jag inte på att jag kommer skriva i dig snart igen. 

Hälsningar, 

Marina

15 maj 1919

Jag ljög för dig i slutet av min senaste skrift, om att skriva till dig så snart jag kunde, men jag kan inte ens försöka framkalla skuldkänslor över det. 

Min livslust har återvänt, och det med full kraft. Kriget är slut, slut, slut, och lyckan ringer i mitt huvud. Trots det faktum att jag varit inspärrad på ett mentalsjukhus de senaste åren, och att vi inte fick den vinst vi hade hoppats på, så är jag lyckligare än jag var när vi faktiskt nådde riktiga framgångar i Persien.

Det som har hänt efter mitt senaste inlägg? Ryssland är inte längre styrt av tsaren, vilket borde vara en katastrof för mig som kosack, men jag känner mig närmast lättad över den nyfunna idén om demokratin, trots dess ostadighet. Även om februarirevolutionens låga släcktes snabbt på grund av att folkets stöd förlorades när den provisoriska regeringen misslyckades med att dra sig ur det destruktiva kriget, så reste sig snart efter bolsjevikerna med sin socialistiska ideologi. De utmärkte sig själva som folkets språkrör, och stod för en arbetarledd revolution, och vann snabbt folkets tillit. 

Trots detta gillade inte alla förändringarna, och ett blodigt inbördeskrig bröt snabbt ut. Detta krig pågår i detta nu, vilket är anledningen till varför jag har bestämt mig för att utvandra. Jag vill inte behöva se den enorma förstörelsen av vårt vackra ryssland. 

Jag ska till Amerika, bort från detta förödande krig är bolsjeviker, som kallas de röda, och kontrarevolutionärer, som kallades de vita, slåss som djur. 

Jag vill starta om, och det ska ske enligt mina villkor. 

Jag kommer alltid vara kosack, oavsett vart livets väg leder mig. Jag tackar dig för din lojalitet, och jag hoppas på ett snabbt slut på detta nyfunna krig som hotar att krossa mitt vackra hemland. 

Farväl,

Marina

Kriget är över

Jag vet inte hur jag ska skriva detta, det gör ont att skriva med en skadad arm och om jag skriver med den armen jag inte är van med så ser det bara fult ut. Jag skriver detta från en sjuksäng hemma i ryssland. Jag har sett så många dö och förlorat så många vänner, jag vet inte hur jag ska klara att hålla ihop.

Det har gått flera år sen jag förlorade min bästa vän Alek och blev slagen i huvudet strax efter, jag fick reda på att jag blev slagen när jag vaknade upp några dagar senare i ett sjukhus nära gränsen till ryssland. Jag blev utskickad igen för att bekämpa den turkiska armén där jag fick ett skott i armen av en turkisk soldat. Det är en lättnad att kriget är över, inga människor behöver offra sig längre. Jag ska försöka komma ut här så fort som möjligt och fortsätta jakten på min far.

1916 fick Marina Yurlova ett mentalt sammanbrott två månader senare och skickades till asyl i Omsk som ligger i sydöstra Ryssland där hon 3 år senare släpptes och flydde till USA. Man vet fortfarande inte varför hon fick ett sammanbrott.

Tyskland blåser Eld Upphör!

1919-05-12 Tyskland blåser eld upphör!

I november förra året kom den nyheten jag väntat på i över fyra år. Äntligen var eländet över, när jag fick det beskedet fick jag glädjetårar. Det är väldigt sällan det sker, men jag kunde inte hindra det. Tårarna rann ned för kinderna och det var nog ett av de bästa ögonblicken jag någonsin upplevt. Tyskland hade blåst eld upphör, det gick väldigt bra för Ententen, speciellt efter att USA gick med på vår sida. Tyskarna försökte med ett sista anfall innan den amerikanska insatsen skulle ha gett fullt utslag. Som tur är klarade inte de av det, och de hade inte heller några reserver kvar. Direkt efter abdikerade deras kejsare och lämnade folket i sticket. Det var ändå en fruktansvärd lättnad att kriget nu efter 4 år äntligen är över. Det är fortfarande helt ofattbart för mig att nästan 10 miljoner människor har dött, det är helt fruktansvärt och jag kan inte föreställa mig vad alla anhöriga har förlorat.

Ett tag efter att de gav upp skrevs sedan en överenskommelse i Versailles. Fredsavdraget skrevs under där och tyskland fick mycket ett hårt straff. Jag tycker att de förtjänar det med tanke på vad de har åstadkommit. Till exempel får de inte ha några kolonier, de får ha en armé på max 100.000 man och de måste betala enorma skadestånd. Dock sympatiserade inte USA:s president Woodrow Wilson med dessa punkter, han ville inte ha så hårda restriktioner som Frankrike och England. Han gjorde 14 punkter som han ville får igenom, dock höll inte de andra med om dem. Så han lämnade helt enkel de själva för att skriva på avtalet. Att USA inte skrev på tror jag kan resultera i problem, England drog sig ut när USA inte ville vara med, så det är bara Frankrike kvar. Jag tvivlar på att Frankrike klarar av att hålla koll på en så pass stor stormakt som Tyskland. De kan ta nytta av den svaga kontrollen. Det kan i sin tur leda till att Tyskland bygger upp en stor armé utan att någon har det under uppsikt. Att skriva ett fredsavtal utan att ha kontroll över det kan bli problem.

Det här kriget har lett till många saker. Flera länder har blivit självständiga, och nu i efterhand försöker man dra gränser efter nationalitetsprincipen. De försöker alltså dela upp landgränser efter var olika folkgrupper bor. Det kanske är bästa saken att göra men det kommer leda till väldigt stora problem. Stora folkgrupper kommer hamna i fel länder och kommer bli väldigt upprörda. Det kan i sin tur leda till inbördeskrig eller andra interna problem i de länderna. Ett flertal länder har slutit fredsavtal. Men jag tvivlar på att de kommer att fungera, det har redan börjat svaja mellan vissa länder och det finns risk för krig.

Jag kände hur en rysning långsamt kröp upp längs med ryggmärgen på mig, hela jag rös till. Även om det här kriget är slut, tror jag inte att det kommer sluta här.

Sarah

Krigets slut och efterspelet.

11 November 1918 - Tyskland kapitulerar:

Idag tog det slut. Det fyra år långa eländet till krig som utkämpades på alla världens kontinenter. Orsaken till det tyska nederlaget har och göra med att vi allierade i ententen utformade en rad offensiver mot de tyska ställningarna och tryckte tillbaka de tyska styrkorna bakom Hindenburgslinjen i ett överraskningsanfall i vad vi kallade hundradagarsoffensiven vilket ledde till Tysklands kapitulation. Tyskarna försökte sig på en sista offensiv men den misslyckades på grund av våran styrka var större och stod emot deras offensiv. Idag lägger vi ner vapen och firar. Från och med idag behöver jag aldrig mer döda en annan människa på någon annans order eller leva i ständig rädsla över att vilken sekund som helst själv ge livet.

Denna dag började i tystnad. I timmar satt vi i skyttegravarna och väntade på att fienden också skulle få informationen om kapituleringen. Tillslut vågade soldater från både sidor visa sig och gick upp för att fira i ingenmansland. Tyskarna var inte besvikna över att förlora, snarare glada. Bägge sidor var överlyckliga över att inte behöva meningslöst döda varandra längre. Jag är lycklig över att snart få träffa min familj, det var ett drygt år sedan. Undra hur mycket mina pojkar har vuxit. Jag fick ett brev av min fru för ett par månader sedan om att han börjat skolan och att han sköter sig mycket bra. Möjligheten av att få träffa dem igen gav mig kraft under krigets sista år att kämpa på. Under dessa fyra år har 16 miljoner människor från över hela världen fått ge sitt liv i strider. Förlusterna är överväldigande. Något jag aldrig skulle kunna föreställa mig. Så mycket död för ett sådant meningslöst syfte. Jag hoppas att det skrivs ett fredsavtal för att säkerställa att en sådan konflikt aldrig uppstår igen samt att länderna inser att vi måste gå hand i hand tillsammans mot hatet som flödar runt omkring i världen och hantera det innan det är för sent..

28 Juni 1919 - Versaillefreden:

Nu har det gått lite drygt ett halv år sen mitt sista inlägg. Sedan dess har jag inte haft för mig allt för mycket. För mesta dels har jag arbetat och försökt spendera så mycket tid som möjligt med mina nära och kära. Jag ville återgå till ett så normalt liv som möjligt och så snabbt som det bara gick för att glömma det otäcka som jag fick uppleva på slagfältet i över fyra års tid. Nog om det. Huvudsaken med detta inlägg var för att en rad länder precis har skrivit på ett avtal vid namn “Versaillefreden”. Avtalet handlar bland annat om att Tyskland får ta på sig skulden över att ha startat kriget. Man får även bara ha hundratusen man i sin armé och får inte ha någon flotta eller något flygvapen. Tyskland skall även betala en enormt stor skuld till segermakterna Frankrike, Brittiska Imperiet och USA. En vanlig människa skulle inte kunna föreställa sig hur mycket pengar det är. Tyskarna får förbereda sig på ett par tuffa årtionden och kommer verkligen få vända på varje sten för att kunna betala denna oerhörda skuld vilket kan leda till eventuella finanskriser i framtiden.

Till sist skulle jag vilja att lägger en tanke till alla människor som har fått gett sitt liv i strid och deras anhöriga. Denna oändliga mansslakt som gav upphov till den värsta mänskliga konflikten i historien. Men det är viktigt att vi kommer ihåg dem och att vi kommer ihåg denna konflikt och att vi upplyser våra anhöriga i generation efter generation för att försäkra att detta aldrig händer igen. Eftersom att det här troligen är sista gången jag skriver i min dagbok så skulle jag vilja avsluta med ett citat och en liten tankeställare från en grekisk dramatiker vid namn Aiskylos; “Krigets första offer är sanningen”.

Efter Kriget - Marina Yurlova

12 december 1918

Kriget är över. En enorm lättnad sköljde över mig när jag fick reda på nyheten. Folk firar mycket i andra länder. Men här i Ryssland är läget fortfarande instabilt.

När Ryssland drog sig ur kriget. Vilket gav tyskarna en mycket stor fördel på västfronten då dom slapp splittra sin armée. Flera tyska offensiver inleddes vid västfronten. Frankrike och England tvingade tillbaka sina soldater. Men på grund av Tysklands ständiga ubåtsattacker och överenskommelsen mellan Mexiko och Tyskland så gick även USA med i kriget. Det ledde till att Frankrike och Storbrittanien fick ett numerärt övertag. Tyskland tvingades dra sig ur kriget och slöt fred. Tyskland tvingas också gå med på en del krav som England och Frankrike kommit överens om. Blandannat måste de betala skadestånd i enorma mängder.

På grund av matbristen som rådde behövde Ryssland ransonera. Detta betyder att man bara får köpa en viss mängd mat. Det skapar en del missnöje hos många. På grund av denna matbrist och störtandet av kejsaren var Ryssland tvungna att dra sig ur kriget. Då förlorade vi massor med landområden till Tyskland. Sedan dess har det varit en del trubbel här i Ryssland. Den provosoriska regeringen som bildades efter kejsardömets kollaps har störtats. Nu styrs Ryssland av folkkommissariernas råd, som betsår av bolsjeviker. De tycker att alla ska vara lika mycket värda och att staten ska ha mycket makt. Men jag vet inte riktigt hur länge det här kommer att hålla. Det finns redan en del oppositioner som är emot detta. Exempelvis en del antikommunistiska grupper. Det här lutar lite åt inbördeskrig. Men jag hoppas ändå att man lyckas lösa detta utan att mer blod spills.

Slutet av kriget - Marina Yurlova

1917

Jag har kallats hem, bort från fronten. Jag vet inte varför, men det verkar vara uppror i

Ryssland nu. Jag undrar vad det är som pågår? Jag har hört att folket är trötta på  kriget och Tsaren. De vill ha en revolution. Är kriget slut då? Jag har nu packat ihop mina saker och satt mig på tåget.

Jag känner hur vagnen skakar. Frisk luft strömmar mot ansiktet och suset av luft dämpar alla andra ljud omkring mig. Vi ska till staden Kyiv. Av någon bisarr anledning känner jag mig bunden till kriget på ett sätt. Nu känns det som om att jag rymmer ifrån kriget. Här är allt så tyst, inga explosioner eller dödsskrik. Bara ljudet av förbiströmmande luft som susar vid öronen.

Vi närmade oss staden. Vissa av husen var förstörda, inte av kanoner utan utav uppror. Glasrutor var krossade och här och var hade det brunnit. All propaganda var söndersliten och låg i bitar på marken. Endast några få affischer satt kvar.

En affisch jag såg väckte en underlig känsla inom mig. Det var en bild på en kvinna som arbetade med en maskin i en fabrik. På bilden stod det skrivet “Allt för kriget” och “Investera i armén”. Som jag tolkade det kunde man alltså köpa värdepapper och låna ut sina pengar till armén. För att sedan få tillbaka en större summa i gentjänst. Men det var inte det att armén behövde pengar som väckte mina tankar, utan att det var en kvinnan som jobbade. Jag har aldrig sett en kvinna jobba på det sättet förut. I och för sig så är ju jag också kvinna men det är ingenting jag riktigt tänkt på. Hemma på gården gjorde mamma aldrig de tunga sysslorna, jag såg heller aldrig någon annan kvinna göra det någon annan stans. Men hon på bilden jobbar med en kanon, ett riktigt hårt och farligt arbete. Kanske för att verkligen visa att hon bidrar till kriget. Kanoner spelar en allt större roll i kriget. Ju mer kanoner desto större förluster hos fienden. Eftersom att männen är ute i kriget måste kvinnorna nu jobba i industrierna Kanske vill dom locka mer kvinnor till att arbeta i fabrikerna.

Vagnen bromsade in med ett gnisslande ljud. Jag försökte ställa mig upp men kände genast en ilande smärta i benet. Hastigt greppade jag tag om kryckan brevid mig och lyckades hitta balansen. Jag klev av vagnen och såg mig hastigt omkring. “Makt åt bolsjevikerna” och “Störta Tsaren” stod det på den tegelvägg en bit framför mig. “Vadå?” tänkte jag “Ska dom störta Tsaren?”. Mer hann jag inte tänka innan två starka händer grep tag om mina armar. Kryckan föll ur handen. Jag fick ett tygstycke runt ögonen och fördes bort, utan att veta vart. Jag tappade uppfattning om tid och rum. Greppet kring mina armar släpptes plötsligt och jag kastades upp på ett flak. Jag slog i mitt onda ben i landningen och svimmade av.

Jag vaknade upp i en cell. En unken lukt fanns i luften. Det fanns inga möbler i rummet, bara ett tunt lager halm på betonggolvet. Det stod ett nummer på dörren och hela tiden ropade dom upp olika nummer. 53, 54 55 och 56. Jag hörde hur celldörrar öppnas, följt av ljuden från skottlossningar. 57, 58, 59, och 60. Snart min tur. Jag hade nummer 62. Skottlossning hördes i korridoren. Ljudet ekade mellan betongväggarna. Dörren slogs upp. “Kosack?” frågade en lång man med skägg mig. Jag visste inte om han tänkte skada mig, men jag lyckades ändå få fram en hastig nick. Han tog tag i mig och kramade mig. Jag kände en svag lukt av blod från honom. “Vi måste här ifrån, fort!” Sa han medans han släppte taget om mig. Jag stödde mig mot honom och sprang ut ur rummet.

Mitten av kriget - Marina Yurlova

17 Februari 1916

Jag har inte skrivit i dig på ett tag nu, det har hänt en del sedan jag senast skrev.

Kriget har tagit miljoner liv och fortsätter ständigt. Men allt man gör att att man kallar in fler unga män. Fler unga män som ska ut dö i de blöta, kalla, hemska skyttegravarna.

“Jag är kosack, jag är inte rädd. Jag är kosack, jag är inte rädd.” Orden ekade i mitt huvud. Allt annat var knäpptyst. Inga skrik, inga öronbedövande granater, ingenting. Bara en tät gas som lagt sig över ingenmansland. Jag kände svetten klibba mellan min hy och gasmasken. Vad skulle hända om jag plötsligt tog av den, skulle gasen sugas in i mina lungor och långsamt kväva mig, eller skulle jag bara somna in. “Jag är kosack, jag är inte rädd. Jag är...” Orden ebbade plötsligt ut och ersattes med tunga hjärtslag, små svarta dansande prickar täckte mitt synfält.

Jag kvicknade till. “Är jag död nu?” hörde jag mig själv tänka. Långsamt öppnade jag ögonen och såg mig omkring.  Jag låg i en hästvagn som just nu körde igenom ett litet kvarter, förmodligen en bit ifrån fronten då explosionerna var mycket mer dämpade här. Här och var fanns det affischer fästa på husväggarna, “Ryska armén behöver Dig!”, eller “Tillsammans kommer vi vinna kriget”. Propagandan lät så övertygad, Ryssland gör verkligen allt för att stärka armén.

Jag försökte sätta mig upp men kände en ilande smärta i höger ben. De små svarta prickarna kom tillbaka och det svartnade för ögonen än en gång. Nästa gång jag vaknade var jag inomhus. Det första som slog mig var den unkna lukten av dött. När jag försiktigt öppnade ögonen såg jag att det låg en stor skara skadade soldater runt omkring mig. Allt från små skottskador till förlorade kroppsdelar. En del var inte ens soldater. Det fanns även splitterskadade kvinnor och barn där. Skadade och rädda. Allt på grund av skotten i Sarajevo.

En äldre dam kom fram till mig med ett förkläde helt täckt av blod, kanske hade det varit vitt en gång i tiden. Hon bar på ett litet leende. Men hennes ögon hade förlorat hoppet. Hon kollade ner på mitt ena ben. Hennes läppar rörde på sig men jag kunde inte tyda vad hon sa. Kanske var det bäst för mig att inte veta. En annan sjuksköterska kom in i rummet, hon var betydligt yngre, kanske i tjugoårsåldern. De utbytte några ord med varandra. Jag kände ett hugg i magen när jag uppfattade ordet amputera.

Sjuksköterskorna har nu gått. Just nu ligger jag och skriver i dig kära dagbok, hur ska jag ta mig ur denna situation? Om bara pappa var här nu.

Krigets Start - Marina Yurlova

10 Augusti 1914

Kriget har brutit ut. Österrike-Ungern ställde Serbien inför ett ultimatum, ilskna över vad som hänt med deras tronpar.Serbien antog självklart inte ultimatumet och Österrike-Ungern förklarar därför krig mot Serbien. Eftersom att Serbien är i allians med Ryssland hade de tänkt att ha Ryssland på sin sida när de skulle bryta sig fria. Vad de inte tänkte på var att Österrike-Ungern är i allians med Tyskland. Tyskarna mobiliserar snabbt sina arméer och anfaller Rysslands allierade Frankrike. Enligt en tysk plan går tyskarna nu igenom neutrala Belgien och runt de starka franska befästningarna. Detta har dock lett till att Storbritannien nu har gått med i kriget då de inte tolererar att man gör så. Rysslands armé håller nu på att mobilisera sig. Detta bådar stort krig. Var är pappa? Jag måste hitta honom.

Pappa fanns ingenstans. Jag letade över hela fältet utanför vår lilla gård efter honom. Kyrkklockorna brukar slå när något allvarligt har inträffat och nu hade de ringt i timmar. Klangen skar i mitt huvud och de förmedlade olycka.

Efter ett tag fann jag pappa, han stod där med sin uniform och såg mycket stor och ståtlig ut. Han är en kosacköverste vilket betyder att han är mycket trogen till sitt land och Tsaren. Han fattade om mig. Just då behövdes inga ord. Det var krig, och Tsaren hade givit sina order. Det fanns ingen tvekan, pappa skulle ut i krig.

Männen går ut i kriget med sträckta ryggar och hakan uppe i skyn. De ska visas som modiga, detta säger traditionen. Men varför ska inte jag få vara modig? Jag ska följa efter pappa och strida vid hans sida. Jag ska försvara ryssland, vad det än kostar. Jag ska bli kosack.

Min kropp skrek efter pappa, han var dock redan långt borta, kanske satt han redan på tåget på väg till fronten. Tågen gick nästan hela tiden nu, fulla med unga övermodiga män. Det var deras chans att glänsa nu, såsom min chans att hitta pappa. Jag hoppade på första vagnen mot fronten. Mot kriget.

Innan Kriget - Marina Yurlova

29 Juni 1914

Värmen blir allt mer påträngande nu när sommaren är som varmast. Jag ligger utomhus just nu och skriver mina första meningar i min nya dagbok jag fått. Jag heter Marina Yurlova och bor i utkanten av en liten by i Kaukasus i Ryssland, öster om svarta havet. På grund av den kraftigt ökande urbaniseringen bor det inte många kvar i min by längre. Då de flesta unga söker jobb i de ständigt växande storstäderna blir byn bara mindre och mindre för varje dag som går.

Jag har nyligen fyllt 14 år. Firande blev det dock inte mycket av, “Gården måste skötas, firandet får vänta” svarade pappa kallt när jag frågade. Jag tjatade dock till mig denna dagbok som present. Pappa säger att jag är envis, men ska man ha något måste man kämpa för det.

Jag har hört rykten att läget är spänt i väster, ett flertal olika folkgrupper vill bryta sig loss från  det mäktiga Österrike-Ungern. När jag var i staden intill den lilla by jag bor i här om dagen tog jag min tid till att läsa ett nyhetsblad. En storslagen rubrik täckte framsidan av tidningen. “Tronpar mördade i terrorattack”. Jag kände en våg av spänning som letade sig igenom min kropp. Jag öppnade genast tidningen och började läsa om vad som hade hänt. Människorna som bor vid området Bosnien och Hergovica vill splittras från sitt land Österrike-Ungern och bli självständiga. En terrorgrupp som kallar sig för Svarta handen utförde en terror attack och mördade Österrike-Ungerns tronpar när dom var på besök i Sarajevo. Jag undrar varför dom har gjort såhär? Vad kommer detta leda till? Kanske kommer detta leda till inbördeskrig?

Fredsavtalet i Versailles  

1 Juli 1919

Häromdagen satt jag vid mitt köksfönster och drack en kopp ångande te. Festen som hade pågått i månader hade saktat börjat avta, men fortfarande var det glädjespridande parader med upprymda människor som passerade min port flera gånger om dagen. Nu var det tre dagar sedan man i Versailles undertecknade ett fredsavdrag mellan Frankrike och Tyskland. Tyskland fick inte samråda med punkterna utan förväntades bara skriva under och inse det faktum att de hade förlorat, även om de fortfarande påstår att de dragit sig ur kriget med ära. USA skrev aldrig under avtalet, då deras president Woordow Wilson inte hade samtycke med de andra länderna vid punkterna. Så vi skrev inte heller under avdraget. Jag skulle ana att många britter känner stor ilska över att inte få delta i Tysklands bestraffning. Visst känner jag också så efter allt jag har upplevt på grund av tyskarna. Men med deras nya krav känner jag ändå att vi har dem i underläge för en lång tid framöver. Med deras nedrustade armé, sina förlorade landsområden och den ofantliga summa de måste betala i skadestånd tycker jag att de har fått det straff de förtjänar. Dessutom har dom i samma veva fått ett mycket misstroget folk.

Här har kriget istället gett mitt land många framgångrika syner på folket och stora utvecklingar. Den tekniska utvecklingen gick undan med storm då man under press fick framställa nya maskiner och produkter som kunde underlätta i kriget och här hemma. Även kvinnor fick större grundläggande rättigheter och ses nu som mer likgiltiga med männen. Av de som inte åkte till kriget och tjänstgjorde på sjukhusen jobbade majoriteten av kvinnorna i fabrikerna. De framställde gasmasker, vapen och kläder. Männen har nu öppnat upp ögonen för oss och sett att vi har samma förmågor som dom har, att vi faktiskt också kan göra nytta. Det känns lättande och befriande att nu ses som en verklig människa. Innan har vi kvinnor mest hållit oss undangömda i hemmet, utan möjlighet till att göra nytta för någon annan än familjen. Det har till och med gått så långt att vi nu har fått rösträtt. Jag som kvinna kommer att få rösta och det känns alldeles fantastiskt, tänk vilka kloka åsikter som nu kommer att spridas i samhället.

Jag betraktade människorna på gatan när de firade och skrattade. Jag andades in stämningen som var sprudlande och glad. För fem år sedan var stämningen densamma. Då stod folk på samma gator och välkomnade kriget. De oerfarna soldaterna gav sig förväntansfullt ut till fronten, omedvetna om vad som väntade dem. Skillnaden är att var och en av oss nu bär på nya livserfarenheter. Att jag i fem år har behövt leva ett liv i en omgivning av skräck och i omänskliga förhållanden har sannerligen förändrat mig. Även fast jag sitter här i mitt varma, trygga hem har jag fortfarande många minnen kvar av krigets sorg och smärta. Den romantiska bild jag målade upp i början av kriget byttes så småningom ut mot en mörk och smutsig bild på hur mänskligheten verkligen kan se ut. Minnena smärtar mig ännu, vart jag än går. I morse vaknade jag efter ännu en natt fylld av mardrömmar med syner från kriget. Kallsvetten rann och tröjan klibbade sig obehagligt mot bröstet. Jag antar att det är den konsekvens jag får leva med, jag antar att det är mitt straff för detta krig. Bilderna som aldrig kommer att suddas ut, ljuden som för alltid kommer att dåna i mina öron och eländet som gjort eviga spår i mina minnen. För exakt fem år sedan avlossades ett skott, ett skott som satte fart på en slakt av miljontals oskyldiga människor. Ett skott som efterlämnade oförglömliga spår i våra hjärtan, ett skott vars ljud för evigt kommer att vina i våra öron.

Propaganda

7 Mars 1919

Jag promenerade längs Londons gator. Vände in på en gränd här och där, kikade i skyltfönster och vädrade doften av nybakat bröd i luften. Utanför ett café framför mig satt en liten familj, endast några minuter in i sin eftermiddagsfika. Det kunde jag se på ångan som sakta steg ur kopparna från det nybryggda kaffet och de orörda kakorna på fatet bredvid. Solen glittrade genom saftglasen barnen höll i medan de otåligt vred sig på stolarna med blickarna fästa på kakfatet. Jag kände hur magen drog ihop sig en aning och efterlämnade ett ljudligt kurr. Min hunger växte och jag insåg då att jag inte hade fått en uns mat på flera timmar. Jag skulle precis lämna min plats i skuggan från husväggen då min blick sökte sig ner mot marken och fastnade på ett ihopskrynklat pappersark. Jag böjde mig ner, grep tag om den och vecklade ut den. Det var en liten bild, endast lika stor som ett A4 gissade jag. Ännu en propaganda, jag hade sett flera hundra av dom kändes det som. De prydde fönster i affärerna och väggarna i tunnelbanan, gatorna och sidor i tidningarna.

Färgen på arket var en ljus nyans av brun och en man med stor mage var ritad i centrum på bilden. Han var engelsman, det såg man på hans skjorta med en stor, brittisk flagga som tryck. Bakom honom stod ett tiotal unga, starka och modiga män uppradade och iklädda stiliga uniformer. Redo att gå ut i kriget som väntade dem. I bakgrunden av gruppen stod hus i fulla lågor. Förargat tänkte jag att det förmodligen var Tyskarna som stod bakom den branden. Tyskland har smutskastat oss, dödat oss och skänkt oss lidande tänkte jag. Mannen i centrum pekade anklagande på mig, vilket gjorde mig ännu mer upprörd! Jag är väl ändå inte skyldig i detta krig? I fet text ovanför honom stod “Vem är frånvarande” skrivet. Jag föreställde mig en ung, frisk man stå och läsa denna lapp. Jag såg framför mig hur han nervöst skulle kasta blickar omkring sig och känna skammen komma krypandes. Han är nämligen en av dem som inte har ställt upp i kriget, trots hans ålder och hälsa. När han läst texten under bilden, “Is it You” trycker han snabbt ihop lappen och kastar den på marken. Sedan skyndar han sig därifrån, i hopp om att ingen har sett skammen han utstrålat. De flesta männen ställde nämligen upp i kriget, frivilligt. För att visa sitt hjältemod, känna att de bidrog till landets utveckling och för att det låg en viss spänning i det hela.  

                                               

17 November 1918

USA:s ankomst till kriget blev avgörande och trots ett sista försök med all kvarstående kraft från Tyskarna på västfronten kunde de inte trycka igenom de hundratusentals soldater som anlänt hit från USA. För några dagar sedan förklarade Tyskland vapenvila, den tyska kejsaren avgick tronen då landet inte hade någon beredskap kvar och han måste nog ha insett att hoppet för Tyskland i detta krig var ute. Beskedet kom som en chock för mig och lättnaden var obeskrivlig. Det är nästan så att jag knappt kan tro det idag, även fast folket ännu firar på gatorna och sång och skratt ljuder i öronen. Det är många sårade kvar på sjukhuset här, men vi har skickat iväg de flesta till större sjukhus och imorgon åker jag äntligen hem. Glädjen är stor, men mitt i allt firande finns även en tung sorg. Den går inte att känna eller ta på, men den finns fortfarande där. Bevisen på kriget är många och förödande. Stanken från de halvruttna lik som ännu inte begravts, blodiga kläder och bandage som ännu inte bränts och gråten från de förstörda soldaterna som sitter längs med de leriga husväggarna. Men det som tydligaste spåren efter  kriget är allt som förstörts. Vägar, broar, hus och åkrar, allt är borta. För att inte tala om den mark som ligger mellan de båda sidornas skyttegravar, det som kommit att kallas för Ingenmansland. Att komma hem är inte det som lockar mig, det är att jag ska få komma härifrån som ger mig så otroligt mycket lättnad. Att lämna denna plats som endast gett mig nätter utan sömn, synen av riktig smärta och rädsla så stor att man knappt kan andas kommer att bli min befrielse.

Slutet av kriget och efter kriget

2 Januari 2018

Trots den misär jag lever i och den inhumana, brutala situation soldaterna lever i varje dag kan jag nu säga att stämningen har blivit lättare. Att bemöta de kraftigt skadade soldater vars hopp sedan länge bleknat bort och själv bära den mörka känslan av att det inte finns något jag kan göra för att rädda dem har kommit att bli min vardag. Men de goda nyheter vi har fått har gett mig mitt mod och mina drömmar åter. Trots omständigheterna börjar jag se ett ljus framför mig. Tyskland har sedan länge handlat slarvigt i detta krig och tyska ubåtar har på senaste tiden sänkt allt fler oskyldiga fartyg, bland annat Svenska och Amerikanska fraktfartyg. De har även hotat USA i flera försök till att vända Mexico emot dem. Allt detta ledde till att även USA ryckte in i detta krig, som nu har spridit sig över hela världen. Över hundra olika länder och kolonier är med och strider för att återställa sitt lands rättvisa och heder. Det är galet och skrämmande men fortfarande en fördel för oss, speciellt här på västfronten där kriget stått stilla under flera år men ändå har hundratusentals soldater stupat. Amerikanska trupper har hjälpt de franska och brittiska soldaterna genom att förstärka skölden mot tyskarna som nu börjar tappa fästet. Vi rycker fram med storm och återtar det som skördats från både Belgien men även från oss själva.

Philippe Pétain 16 november 1918

16 november 1918

Jag är så lättad, det känns som att jag under dessa fyra år haft stenbumlingar i magen. Helt oväntat hade den tyska kejsaren abdikerat, vilket ledde till att Tyskland blev en demokrati. Den nya regeringen ville till vilket pris som helst ha fred och fred fick dom till slut. För all skada dom orsakat här i Frankrike ska Tyskland betala för. Det är inte vi som ska stå för följderna av ett krig Tyskarna startade och därför får dom skylla sig själva om deras framtid.

Jag var nere vid byn idag och såg att man höll på att ta ner affischer. Dessa var dock inte dom färgglada affischerna om någon teaterpjäs utan krigspropagandan som vi använt flitigt under kriget.

På denna bilden var det en tysk soldat som höll på att bli krossad av ett guldmynt. Texten löd “Ge ert guld för frankrike” “Guldet strider för vinsten” Personligen tycker jag att affischen var rätt finurlig, budskapet var tydligt, donerade man pengar till krigsmakten skulle det bli lättare. När jag kollade närmare på bilden tänkte jag att tuppen på myntet representerade folket eller bönderna. 

När jag sedan fortsatte längs den slitna kullerstensgatan sken jag upp likt en sol, min älskade hade fått syn på mig. Jag och Eugénie umgås fortfarande med så ofta det bara går. Vi kommer förmodligen leva tillsammans så länge vi lever och gifta oss inom ett tag. Detta är förhoppningsvis sista gången jag skriver i dig kära krigsdagbok, nu lämnar jag dig för att möta bättre tider.

Philippe Pétain 3 januari 1917

3 januari 1917

Kriget har förändrats på ett underligt sätt sedan jag skrev senast, nya former av krigföring. Vi har fått se både gas, tungt artilleri, stridsflygplan och pansarvagnar. Europa är inte det Europa jag minns, på grund av svält och missnöje hade man gjort revolution i Ryssland och skapat en kommunistisk stat. En viss Lenin hade tillsammans med bolsjevikerna tagit makten och mördat kungafamiljen.

Som grädden på tårtan har dom även gjort fred med tyskarna, visserligen kostade det dom massor av mark men nu är det inget två fronts krig längre. Men alla där borta i Ryssland är inte kommunister, vita armén ledda av Amiral Aleksandr Koltjak kämpar på och därför skickar alla Ententen trupper och bistånd till dom. I slutet av december tog slutligen belägringen av Verdun slut. Mitt favoritmotto “eldkraft dödar” visade sig väldigt effektivt, efter fem månader hade franskt artilleri skjutit över 15 miljoner skott.

Det verkar nu som att krigslyckan äntligen har vänt, trots att inga skott skjutits på tysk mark. USA har börjat mobilisera sin armé och kommer nog gå med i kriget, detta på grund av att dom avskyvärda kräken skjutit ner deras handelsskepp. Jag har äntligen träffat en kvinna som jag inte kan få nog av, trots alla hemskheter finns det någon som mitt hjärta längtar till. Hennes namn är Mme. Eugénie Hardon och henne lär denna dagbok höra mer av.

December 1918

Kära dagbok, det kanske inte var det klokaste att skriva just i detta tillfälle, och jag ursäktar min hemska handstil. Tåget jag åker med gungar och dunkar sig fram genom ett vackert vinterlandskap som är upplyst av förmiddagssolen. Jag befinner mig nämligen på ett tåg som ska ta mig till England. Jag ska åka tillbaka till mitt hemland och hälsa på min familj som jag har saknat så. Att det nu äntligen är slut på kriget är för mig en stor fröjd. USA’s deltagande i kampen gjorde stor förändring, precis som jag trodde. Tyskland hade ingen chans alls, och skrev på ett vapenstillestånd får någon vecka sedan och dem allierade segrade. Ryssland gick ut ur kriget tidigare så jag har istället tacklats med en stor revolution.

Lättnaden och befrielsen inombords är obeskrivlig. Det känns som något extremt tungt har lyft bort från mina axlar och den ständiga ledsamheten och obehagkänslan är nu borta, men har ersatts med en tomhet. Det känns som om någon har dragit ut min själ ur kroppen, och det ända som finns kvar är kött och blod. Mitt arbete som sjuksköterska vid det militärafältet är nu över, och vad som kommer hända i framtiden är omöjligt att förutsäga. Men jag hoppas på en framtid där världens befolkning aldrig behöver uppleva något liknande igen.

April 1917

Kära dagbok.

Det har gått flera månader sedan jag skrev sist för jag och mina kollegor har haft fullt upp dem senaste månaderna, vi har nästan inte fått någon lugn och ro alls. Idag känner jag bara för att skriva av mig lite, få ut alla mina tankar och frustreringar.

Den här gången hade inte min magkänsla rätt. Jag som trodde att vi skulle vända, att vi skulle besegra våra fiender. Men hur kunde jag ha så himla fel?

Det har varit ganska stillastående vid västfronten ett tag nu har jag hört många soldater prata om som passerar fältsjukhuset. Tyskarna har tydligen gått in med dem flesta arméer till östfronten. Vi är underlägsna och kommer alltid att vara det...

Brusilovoffensiven var dock vårt största framsteg, sensommaren 1916, men även det blodigaste slaget av dem alla. Vi lyckades driva tillbaka styrkorna från Österrike-Ungern ungefär 10 mil från Ukraina. Men kampen led till att vi förlorade ungefär 1,4 miljoner man och centralmakterna förlorande runt 800 000 man, vilket gör slaget det blodigaste för oss med stora kostnader i manskap, men också för dem andra inblandade länderna. Många av ryska folket och även jag fick förhoppningar efter denna strid, att vi skulle vända. Men allteftersom kriget fortsatte ökade våra skulder, och vi hade mycket ont om pengar. Pengarna var inte det ända problemet utan det fanns inte vapen till alla soldater. Ryssland hade för få vapenfabriker och alldeles för lite pengar att köpa vapen och utrustning med. Priserna hade ökat till följd av krigstillståndet, så det var även mycket dyrare. Tankarna snurrade i mitt huvud och jag kunde knappt tänka klart. Kommer vi dö ut allihopa och kommer världen gå under? Vi kan ju inte kriga utan vapen… Hoppet om framtiden fanns inte kvar längre, tomheten i min kropp kändes som ett enda svart hål.

Januari 1916

Det har lugnat ner sig lite sedan jag skrev sist. Jag är nu tillbaka vid militärsjukhuset efter en behövlig permission i Moskva. Under den tiden av ledighet fick jag chansen att träffa min värdfamilj, gå på teater och kolla på balett vilket jag uppskattade väldigt mycket. Men en sak slog mig under denna ledighet, att vara lycklig medan världen är drabbad och andra är plågade är omöjligt. Det är motsägelsefullt att vara glad när man vet att miljoner människor lider. Jag kände att min plikt som sjuksköterska väntade på mig. Samtidigt som läget inte heller var så bra här hemma i Moskva. Kriget har lett till ransonering, en begränsad utdelning av kaffe, socker, mjölk och bröd. Det är en stor hungersnöd bland folket, och dem är mycket förtvivlade. Jag kunde se människor stå i brödköer hela dagar och nätter för att få något att äta. Vissa dagar var det även kaos på gatorna med demonstrationer och strejker. Detta bådar inte gott för framtiden.    

En dag när jag promenerade på dem halv ruskiga gatorna i Moskva lade jag märke till all propaganda som spred sig i stan. Jag fastande för en affisch som var uppsatt lite överallt.

Jag tyckte budskapet med affischen framstod väldigt tydligt i bilden, jag tolkade det som att mannen man kunde skymta i bakgrunden var en fiende och tjuv lyssnade på två ryska-soldater som samtalade med varandra. Ena mannen på bänken verkade prata väldigt högt medan den andra soldaten var mer diskret och ville inte att någon annan skulle höra vad dem diskuterade. Jag tror syftet med bilden är att dem vill förtydliga att man inte ska prata så högt om sina “militäraplaner” för man vet aldrig vem som lyssnar. Det är även klokt att uppmana folket i Ryssland att det finns fiender där man minst anar det och att man måste vara mer försiktig. När jag såg affischen fick jag underligt nog mer energi och en större vilja att bege mig tillbaka till fronten.

Jag har märkt en stor skillnad på stämningen här vid östfronten än när jag var här sist. Det finns en ny känsla i luften. En känsla av styrka och kraft. Båda sidorna har börjat gräva ner sig inför vintern. Och min enhet är inte längre på flyt, vi har än en gång hoppats på en vändning. Förhoppningsvis kommer vi inte längre vara underlägsna och svagare än våra fiender.

Slutet av kriget

Med darrande händer och en skräck inom mig skriver jag detta med förhoppning om världen.

Tyskland har fått skulden på grund av det fruktansvärda som har hänt. Jag kan knappt bärga mig. Den stora våldsamma och fruktansvärda kriget är nu över. En stor sten har lyfts från min mage som alldeles för länge varit för skör. De land som utlöste kriget har nu fått sin dom. Straffet är enormt, nu ska Tyskland få det straffet som världen längtat över i alla dessa 4 långa och blodiga år. Inte en enda tidning ligger på den hårda marken längre. Varenda människa läser tidningen noga och kan knapp släppa blicken. Det står bland annat om straffet Tyskland fått. Inte nog med att de har förlorat områden och kolonier har de ett enormt skadestånd som ska betalas. Tyskland kommer nog inte kunna kriga på ett tag nu när det bara får ha hundra tusen soldater i armén. Ingen nation kommer vilja samarbeta med Tyskland nu när dom inte ens får vara med i nationens förbund.

På grund av förlusten i Tyskland pågår det just ett stort missnöje i hela nationen. Jag tänker att någon måste hålla koll på att Tyskland, att de verkligen följer avtalet. Eftersom att USA inte skrev på fredsavtalet ville England hålla koll på Tyskland. Det får Frankrike göra. Varför kan inte England hålla utkik på Tyskland tillsammans med Frankrike. Alla vet att Frankrike inte är tillräckligt starka. Tyskland bryter nog inte avtalet nu när de vet att det kan få konsekvenser. Kanske klarar Frankrike det ändå.

Även om det glädjer mig att kriget är över kan jag inte låtsas att inte känna sorg. Sorgen över alla de som mins sitt liv eller någon närstående. Alla de som blivit skadade, blivit av med både ben och armar. Jag känner sorg men mest av allt känner jag smärta och skräck. Alla minnen av kriget är otroligt hemskt. Jag kommer aldrig bli som jag var förut. Även fast jag känner hur mina ögon stänger sig vill jag inte sova. För jag hur det kommer att resultera. Att vakna varje natt nästan helst svettig med tårar som smakar salt rinnande ner från mina kinder på grund av mardrömmarna. Nu är jag orolig för allt. Jag kollar alltid en extra gång att dörren är låst. Min far blöde kraftigt igår då han skar sig på en vass kniv. Med illamåendet i halsen svimmade jag. Nu kan jag inte ens se blod längre. Skräcken av att alltid vara på sin vakt när jag ska handla mat, att en stor bomb ska förstöra staden är hemsk.

Soldaternas liv är också förstörda för alltid. De vaknar alltid upp från sömnen med gråten i halsen. De ler inte ens längre. När de hör något hårt som faller är de på sin vakt direkt. Rädslan av att ett skott ska träffa dem är otäck. Något av detta krig har vi i alla fall konstaterat. Att orsaken till människans ondska är människan själv.

/Elsa Bränström

Slutet på kriget

3 december 1918

Kära dagbok, förlåt att jag inte tagit min tid att skriva här på länge. Jag har inte haft tid, det har varit mycket som har hänt och jag har tagit hand om otroligt många sårade soldater och bara tagit min tid till dem. Äntligen har det börjat lugna ner sig. Jag har så mycket att tala om.

År 1917 utbröt också ryska revolutionen. Tsaren gick under och bolsjevikerna tog över makten. Tog bolsjevikerna över makten pågrund av de ville ha fred? Kanske lika bra att bolsjevikerna tog makten. Det gick bara neråt för Ryssland i kriget och hungernöd och svält pågick i nationen. De nya ledare ville fokusera på krisen sitt land och valde därmed att gå ur kriget. Men Ryssland vann inte bara på att gå ur kriget de förlorade delar av sitt land också och det bildades nya nationer.

Jag känner min sorg för Ryssland, jag växte trots allt upp där. Missnöjet som pågår nu efter händelsen är hjärtskärande. Att en egen nation kriga mot varandra. Konsekvenserna av bolsjevikerna tog över är att de som står på tsarens sida och de som står på kommunisternas sida börjat strida mot varandra. Kan det verkligen blir värre? Kan du tänka dig ett litet barn i Ryssland som längtat efter freden och önskat att föräldrarna inte ska fälla en tår vid varje måltid längre. Det lilla barnet vars leende lyst upp när Ryssland valde att gå ur kriget får nu veta att ens eget folk börjat strida mot varandra. Jag kan knapp förstå det barnets smärta. Kommer man någonsin kunna förstå det?

1917 gick USA med i kriget. Jag hörde från några av mina patienter att USA gick med i kriget. En tysk soldat sa att han och hans medarbetare hade sänkt många av USA:s fartyg och att Amerika fick utbrott. De stod också överallt att England och Frankrike var skyldiga USA mycket pengar. Kanske behövde USA gå med i kriget för att Frankrike och England skulle kunna ge tillbakas pengar? Jag pratade igår med en väninna här på sjukhuset som sade att USA hade lyckas lösa koder mellan Tyskland och Mexico, då tyskarna lovade att stå vid Mexicos sidan om de gick med i kriget. När USA gick med i kriget gick de med i alliansen på Frankrikes sida men nya och pigga soldater. Amerika lyckades stärka armén och fick kriget att sakta gå mot slutet. Igår fick jag faktiskt reda av min far att tyskarna gjorde ett sista försök på västfronten men de var svaga. Den 11 november blåste Tyskland eld upphör.

/Elsa Brändström

Propaganda

Vart jag än går ser jag propaganda med lockande texter som ska få unga män att gå med i armén. Det står nåt i stil med “Are you doing all you can?” eller “Your country needs you”.  Vem går inte med i armén när man ser något sådant? Man vill inte skämmas, inte vara sämre än någon annan. Som soldat vill man kunna berätta för sina söner och döttrar vilken insats man gjorde i det stora kriget, om man överlever.  Idag såg jag en träffande propaganda bild som fick mig att inse hur många soldater som egentligen behövs. Att bara titta på bilden förstår man direkt vad budskapet är. Unga män ska ut i krig och hjälpa till att kriga för sin nation. Jag tycker propaganda bilden visar ett tydligt budskap att det inte finns någon gräns på hur många som får vara med i kriget, utan alla behövs. “There’s room for you”.

Längst ner på bilden skriver de att man ska gå med i armen idag. Det känns som att nationen är desperat och måste ha mer folk som ska kriga för deras land. Att det nästan är kris, att man till och med måste gå med idag. Soldaterna i tåget pekar på dig och jublar för att på nåt sätt ge dig styrka att gå med. Eftersom att de pekar på dig känner du en skuld att gå med. Till vänster på bilden står det en man som vinkar av soldaterna. Är det någons far eller en en högt uppsats man som har skickat ut soldaterna i det fruktansvärda? Självklart åker de på ett tåg, det behövs. Kommer tåget att ta dem ut från landet till ett annat land? Det ser ut som de ska åka långt eftersom att de åker med ett tåg kanske till ett annat land och strida där. Men ur långt kommer det åka vet man inte? Vet de ens var de ger sig in på? Ett stort krig pågår och de ler. Ler de verkligen på riktigt eller är det bara för bildens skull? Man måste le på bilderna. Kriget får inte verka farligt eller hemskt. Med denna bild tror jag att propagandan får många män att gå med i armén och kriga. Det går inte att missa propaganda för man ser det överallt, så desperat är ett land för att få med män i kriget. Troligen för att det är tusentals som dör och för att det är krig i hela världen.

Jag kan bara tänka mig unga män som blir manipulerade av propaganda bilder som sedan åker ut och krigar som tror att de ska komma hem till sin familj. Istället slutar det med att det ligger blödande och kalla på en lerig mark som det precis regnat på. Jag får rysningar att man lockar så många med bara en bild. Nu förstår jag att en bild säger mer en tusen ord.

/Elsa Bränström

1 juli 1919

Kära dagbok.

Döden är runt hörnet. Länge har jag känt mig svag och orkeslös, men mitt antagande har varit att det är krigets effekt. Innerst inne fanns det dock en olycksbådande aning, och imorse for jag till läkaren som sa som det var. En sjukdom har övertagit min kropp på samma sätt som tyskarna invaderade Frankrike, och snart är det över. Många skulle må dåligt i en situation som denna, men min kropp njuter av lugnet efter stormen. Utanför fönstret blommar sommaren och jag vet att harmonin kommer fortsätta även efter min bortgång.

Det blev som jag hoppades. Fredsavtalet skrevs på i lördags och påföljderna för Tyskland blev förödande. De fick finna sig i att betala ett enormt skadestånd, förlora alla sina kolonier och minska sin armé avsevärt. Vetskapen om att läxan är utdelad och att Tyskland tog på sig skulden för kriget gör mig rofylld. Detta trots att USA inte skrev på fredsavtalet och att inget land kommer kunna hålla koll på att Tyskland uppfyller kraven. För mig räcker det med ett symboliskt straff och det känns bra att allting löstes innan min bortgång. När den logiska följden kommer och Tysklands förödmjukelse förvandlas till ilska, är jag ändå död sedan länge.

Jag leker med tanken på vad som kommer hända efter min död. Av någon förunderlig anledning känns det spännande att jorden kommer fortsätta snurra som vanligt, trots att min egen puls har slutat ticka. Varje människa är verkligen sin egen värld, det har jag insett nu. Jag kan inte låta bli att hoppas på att mitt liv kommer göra någon sorts skillnad. Kanske hittar någon min dagbok om hundratals år, och får en inblick i hur kriget egentligen var? Jag hoppas verkligen det. Men så länge det här kriget aldrig glöms så är jag nöjd. Det är bara när vi kommer ihåg vår historia som vi kan undvika att någonting liknande händer igen. Och att det ska hända igen, det är jag rädd för.

Jag tror att det här blir mitt sista dagboksinlägg. Hur avslutar man ett sådant? Kanske med att säga hur oerhört tacksam jag är för att ha levt. Trots att mitt liv stundtals har varit hårt, så väger de goda stunderna tyngre än de onda. Jag vet att jag har gjort så mycket jag kan för att hjälpa mänskligheten, och jag kan somna in med gott samvete. Nu får världen klara sig utan mig.

Med kärlek,

Sarah MacNaughtan.