Krigets skut

14:e oktober 1918.

Natten till idag var en fruktansvärd natt. Jag är för nuvarande på ett sjukhus ett par mil ifrån Berlin. Jag och mina stridskollegor blev utsatta för en stark och giftig gas som de brittiska svinen attackerade oss med i ett fegt bakhåll. Tre av mina kamrater och landsmän mördades men jag själv kom lindrigt undan med ett synfel som varade under ett par timmar. Nu börjar synen sakta komma tillbaka till det normala men det är på gränsen att jag inte ens kan läsa vad jag själv skriver i min egen dagbok. Konstigt nog så befinner jag mig nu på sjukhusets psykiatriska avdelning. Jag undrar varför eftersom jag egentligen borde vara på ögonkliniken med mina skadade ögon. Tror de att jag är någon sorts psykopat på grund av min stora kärlek till mitt land? Absurt!

9:e november 1918.

Jag är fortfarande kvar på den psykiatriska avdelningen på sjukhuset och jag längtar hem. Det har börjat gå rykten om att de förrädiska politikerna, som för tillfället har makten i Tyskland, har börjat fundera över att sluta ett fredsavtal med våra fiender. Detta är som en kniv i ryggen på oss soldater som har stridit för vårt vackra land med våra liv som insats. Förrädare! Måtte detta inte vara sant eftersom allt har gått så bra och inte ett enda skott har avfyrats på tysk mark. Detta är enligt mig ett tecken på svaghet och politikerna skämmer ut oss och resten av världen kommer att se ner på oss tyskar.

10:e november 1918.

Scheisse! Nu har de beslutat om fredsavtalet, de gick med på ett vapenstillestånd, hur kan de göra så här? Ynkryggar, förrädare och svin! Min syn, det svartnar för ögonen, jag tror jag kommer att svimma. Jag rör mig, snubblande tillbaka till min säng. Jag har inte gråtit sen den dagen då jag stod vid min mors kista på hennes begravning men nu kan jag inte göra något annat än att gråta. Vad ska jag nu göra utan arbete, bostad och vänner?

Kriget har spillt många liv och de människor som har vänner, släktingar, bekanta som har förlorat livet under kriget känner stor hjärtesorg. Jag känner för dessa människor eftersom att även jag har förlorat vänner i kriget. Det kommer bli en tuff tid framöver för hela världen, arbetslösheten kommer att bli stor, marknaden kommer att falla isär, men vi ska resa oss ur askan. Jag vädjar till er som läser min dagbok. För mitt arv vidare. Tillsammans ska vi se till att Tyskland ska triumfera efter denna tragedi.

Adolf Hitler.

Krigets mitt

28:e juni 1916.

Det var längesedan jag skrev men nu ligger vi här i bunkrarna i Somme vid den tyska gränsen och väntar tålmodigt på våra fiender. Vi har legat här i flera månader under gräsliga förhållanden och med våra liv på spel. Fienden försöker att ta sig in i mitt land. I mitt hem. Det tolererar jag inte! I tidningarna står det hur handeln sjunker och hur marknaden förvärras för varje dag som går. Det beror på att varorna inte kan skeppas emellan länderna så längre kriget pågår, handelsmännen är rädda för att deras skepp ska sänkas.

Det leder i sin tur till att det inte finns några varor på marknaden och då tjänar företagen, som vill sälja sina varor, ingenting och måste då stänga sina fabriker och avskeda personal Vi måste vinna kriget så allt blir som det ska vara.

23:e juli 1916.

Britterna bombar oss och det regnar granater över våra huvuden. Den inkompetenta brittiska generalen Douglas Haig har planer på att ta sig in i mitt kära Tyskland. Han är aggressiv och skoningslös och tänker inte på konsekvenserna av hans krigsplaner. Haig och hans män lyckas iallafall inte att spränga hål i våra taggtrådar så vi använder nu all vår kraft för att trycka tillbaka dem. Tusentals män, som blivit nerskjutna av kulsprutor, ligger på marken och vädjar om hjälp från förbipasserande soldater. Ännu fler ligger döda på krigsfältet. Det är en fruktansvärd syn att se sönderskjutna kroppar vart man än tittar men jag vet att det är vad som krävs för att skydda vårt land och våra familjer.

En brittisk idiot klättrade uppför skyttemurarna och sparkade precis en fotboll emot oss men sköts självklart ner direkt av en av mina tyska landsbröder. Var det ett hot? Försökte de göra narr av oss? Eller var det bara ett dåligt försök att ge de brittiska soldaterna mer självkänsla och styrka genom att få dem att visa sig modiga? Nu vädjar de om förlåtelse och att få retirera. Ska vi skona deras liv? Många av männen i vår krigstyrka vill skona dessa soldaters liv men de har ju försökt att attackera vårt land!

17:e augusti 1916.

Det är som en enda stor blodig massaker. Vi har minskat deras trupper enormt och det ser ut som ett blodbad överallt. Om fienden lyckas komma in i mitt land så är kriget och allt som jag älskar förlorat. De ska inte få förödmjuka oss.

28:e september 1918.

En granat exploderade precis brevid mig och jag känner en fruktanvärd smärta i benet. Är detta slutet? Jag måste gömma mig och komma bort ifrån striden. Kommer jag inte att få se Tyskland igen? Jag tror att jag kommer att förblöda! Jag ser en soldats hjälm titta fram över bunkerns vägg. Jag hoppas att det är en tysk soldat. Jag kan inte se riktigt klart och känner mig yr och förvirrad.

Det är en brittisk soldat! Skona mig! Om du finns gud så gör mig denna enda tjänst och låt soldaten inte se mig. Han såg mig! Nu är jag säker på att jag aldrig får se mitt vackra rike igen. Han riktar sitt gevär emot mig men han skjuter inte. Han springer rakt mot mig med geväret i högsta hugg samtidigt som han tar fram något ur sin bröstficka. Är det en pistol? Nej, det är en bomullstuss som soldaten trycker mot såret. Försöker han verkligen stoppa blödningen? Han säger åt mig: “Keep a hard preassure on the wound and go home to your family!” Jag kan inte förstå att han skonade mig. Det enda jag får ur mig är: “Danke”. Jag nickar till denna underbara man som tack och ropar efter honom, medans han springer vidare ut i striden, i hopp om att få veta hans namn men han är nu så långt borta att han bara är en silhuett i damm och lera.

Krigets början

Hallo!

Jag heter Adolf Hitler. Jag är 25 år och kommer ifrån Braunau i Österrike men bor numera i staden Wien i södra Tyskland. Detta kommer att vara min dagbok under det kommande kriget. Detta kommer att vara det jag lämnar efter mig efter min död och det som folk alltid kommer att minnas.

Den 3:e augusti, 1914.

Idag är det den 3:e augusti och mitt kära Tyskland har precis förklarat krig emot Frankrike och allt vad de står för. Äntligen kan vi bli den stormakt som vi verkligen är! Jag ska nu börja skriva min ansökan till den tyska armén men jag känner en viss oro inför svaret med tanke på att jag fortfarande har österikiskt medborgarskap.

Den 7:e augusti, 1914.

Nu har kriget börjat. Jag har äntligen fått svar på ansökan och jag blev accepterad! Nu kan jag äntligen börja strida för mitt vackra land och behöver inte längre stå och se på medans trupperna rustas upp och skeppas ut ifrån landet för att attackera Frankrike och Ryssland. För att komma in i Frankrike fick vi lov att ta oss igenom Belgien, där vi möttes av svagt motstånd vilket rörde upp många känslor från andra länder, de var ju bara i vår väg mot vårt egentliga mål. Nu har även Storbritannien gett sig in i kriget på frankrikes sida vilket gör dem lite starkare. Varför förklarade Tyskland krig emot Frankrike från första början? Jo, för att en kort tid innan kriget utbröt så skedde ett mord i Österrike-Ungern. Bosnien som ligger i Österike-Ungern ville bli självständigt. Om de inte fick bli självständigt så ville de iallafall tillhöra Serbien som tyckte det lät bra eftersom de, som alla andra länder, ville utöka sitt imperium. Österrike-Ungern tyckte inte detta lät som en bra idé och de ville behålla sitt imperium. Så när nyheten om att förslaget blev nedröstat kom ut så sköt en serbisk student Österrike-Ungerns kronprins när han var på besök i Sarajevo i Serbien. En revolution hade startat.

Vi har nu även ockuperat Frankrike och går fram med stormsteg emot Ryssland. Vi känner oss som gudar. Inget kan stoppa oss nu. Våra bröder i öst har mött starkt motstånd emot Ryssland och vi rör oss så fort som möjligt för att hjälpa Österrike-Ungern.

Den 9:e augusti, 1914.

Nu är vi nära. Ryssland ska inte få komma ett steg närmare mitt rike, mitt folk och mitt hem. De ska tryckas tillbaka, nu!

10:e augusti.

Äntligen är vi framme, vi lyckades. Ryssland drog sig tillbaka så fort de såg våra överlägsna trupper. Resten av männen firar att de fortfarande har livet i behåll medans jag sitter och skriver i min dagbok för mig själv. Så länge kriget pågår, vad har vi egentligen att fira?

Nationalismen är en stor anledning till att vi krigar. Alla länder tyckter att deras länder är det bästa och vill visa det genom sin kraft i kriget. Ingen vill se sitt land förödmjukas inför hela världen, inklusive mig själv. Jag älskar mitt fantastiska rike och dör hellre än att se det falla.

Ledarna delar ut flygblad som de fått skickade ifrån Tyskland. På bladen står det “Hjälp oss segra! Teckna krigslånet” med stora svarta bokstäver. Jag ska strida genom taggtråd och strid för att kunna beskydda mitt land. Om vi inte kan teckna vårt krigslån kommer Tyskland gå i konkurrs! Bilden visar att man ska vara beredda att gå igenom allt för sitt land, därav taggtråden. Kläderna på personen på bilden visar att det är en soldat och att man ska värva till millitären. Krig kostar mycket pengar och de pengarna måste man låna. Så här ser bilden ut:

Äntligen! Som jag har väntat på den här dagen. Dagen med beskedet om att jag ska få se far igen. Ett hopp som jag inte känt på flera år växer inombords. Kriget tog slut för veckor sen och far hade slutat skicka brev. Jag trodde aldrig jag skulle få se honom igen tills för några dagar sen då mor med darrig röst och glädjetårar rinnande längs kinderna läste ett brev från far där han berättade att han kommer hem om några veckor. Det känns helt ofattbart att just min pappa klarade sig när uppemot 10 miljoner människor dog.

Det är väldigt många i staden som pratar om just hur kriget kom till ett slut. De senaste veckorna pratas det oavbrutet om det, i hemmet, i media och med mina vänner. Det jag har hört är att tyskarna försökte med en sista framstöt som de kallade för Kaiserschlachtoffensiven innan våra trupper skulle anlända, de vann mycket mark men de lyckades inte besegra våra styrkor innan det kom två miljoner soldater från USA till västfronten. Trippel-alliansen kom till att inse att de var nära en förlust men regeringen i dessa länder gav bara positiv information till sitt folk. Fast än verkligheten var mycket mörkare.

Och en dag gav tyskarna bara upp och de kom överrens med Frankrike, England och USA om ett fredsavtal som skulle skrivas på i staden Versailles.

Freden som slöts i Versailles kostade Tyskland oerhört mycket, vilket de enligt mig förtjänar.

Dom ska betala 96000 ton i guld till alla drabbade länder och närstående som har förlorat en familjemedlem. De förlorade även stora markområden till Frankrike, Danmark och Polen samt alla deras kolonier. De får heller inte ha en armé som överstiger 100.000 soldater.

Innan kriget officiellt var “slut” abdikerade kejsar Wilhelm och ganska snart infördes republik i Tyskland. Jag tror att det kommer ta lång tid innan de kommer på fötter igen, och när jag tänker efter är det väldigt synd om de oskyldiga invånarna i Tyskland, för de kommer precis som alla andra leva väldigt knapert många år framöver. Men samtidigt som jag tycker synd om dom kommer jag nog aldrig kunna se på Tyskland eller tyskar likadant...

Nu har det gått några månader sedan far lämnade oss för att gå ut i krig. Mor försöker trösta mig varje kväll men jag är fortfarande rädd att jag aldrig kommer få se min pappa igen.

Vi trodde inte att han skulle behöva ge sig ut i kriget men USA hade lånat pengar till England och Frankrike och vi skulle inte få tillbaka pengarna ifall de inte vann kriget. Vilket USA självklart inte hade råd med. Tyskland hade dessutom sänkt många av våra skepp när de åkte på atlanten och det hade lett till en stor frustration eftersom vi inte var med i kriget. Många skepp byter flagga så att fienden inte sa upptäcka de och sänka dom men efter ett tag upptäckte all det och nu skjuter alla på allt de ser.

Men efter att experter tytt schiffermeddelanden mellan Tyskland och Mexico, där tyskarna hade lovat Mexico att om de går med i kriget ska de få tillbaka alla områden USA hade tagit ifrån de i inbördeskriget för ca 70 år sedan, så rann bägaren över för USA.

Vi har alla läst i tidningarna om de hemska omständigheterna soldaterna bevittnar ute i skyttegravarna. Döda kroppar överallt i leran, granater och ständig skottlossning som varvas med skriken från alla skadade människor. Och nu ska min far ut och ligga i skyttegravarna och vara nära döden dygnet runt. I början av kriget trodde alla att det skulle vara i ungefär ett halvår men nu har det gått snart tre år och soldaterna har börjat tappa hoppet. Vi körde fast på västfronten och det blev ett skyttegravskrig.  Far skickade ett brev hem där det stod “attack efter attack misslyckas och vi blir kvar i dessa fördömda skyttegravar. Armar och ben flyger kors och tvärs. Kulsprutorna skjuter ner allt i sin väg, granaterna spränger upp jorden skapar lerpölar som hästar sjunker under, gasbomber kastas och gas flyter längs marken och tränger ner i soldaternas lungor.” Han sa även att det kom människor från kolonierna för att strida för sina länder. En hel del av soldaterna därifrån visste inte ens vad som var “rätt och fel”, de visste bara vilka de skulle skjuta på.

Och det värsta är att jag kan inte ens gå ut utan att mötas av all idiotisk propaganda om att kriget går jättebra och att det är en ära att få strida för landets armé. En affisch jag tröttnat på är den med en man och en kvinna där mannen representerar USA och kvinnan Storbrittanien. De går arm i arm och ler och skrattar och över deras huvuden finns en text som lyder “side by side - Brittania”. Man får en hoppfull känsla av att kolla på bilden. Samma sak med den här som jag rev ned från en vägg och tog med mig hem.

Den här bilden inger verkligen hopp och att det går bra för USA i kriget.

Först står det datumet till våran nationaldag och under “148 years young and still going strong!” Det är också en man som springer igenom en massa smällar klädd i en frack mönstrad som våran flagga. Som att mannen, alltså USA, överlever allt. Den visar på att vi har klarat oss som ett eget land länge, jag får känslan av självgodhet och att vi är bäst när jag kollar på den.  

Folket ska få en känsla av hopp och att det finns en ära i att vara soldat. Det är för en bra sak och det är sant att det är en viss ära i att strida för sitt land på samma sätt det är en ära att stå upp för sina åsikter och ta hand om sin familj, men det är så många som inte kan se igenom den snedvridna propagandan som bara berättar om hur ärofyllt och lätt det är och inser att allt inte är häftigt och positivt, utan att det enda soldaterna möter faktist är förödelse och misär.

Hej!

Jag heter Paul Flores. Jag är 12 år gammal och bor i New York. Mina föräldrar är Italienare och kom hit när de båda var unga. Jag tänkte börja föra dagbok för att berätta om utvecklingen efter ett mord som skedde för lite mer en än månad sedan i Balkan. Jag tänkte att det skulle vara bra för att kunna berätta för mina barn och barnbarn när jag blir äldre.

Idag är det den 6 augusti och för tre dagar sen så förklarade Tyskland krig mot Frankrike. Planen var att inta hela frankrike på sex veckor, slå ut deras armé för att sedan vända och tåga in i Ryssland. Det de troligen inte räknat med var att Storbrittanien skulle förklara krig mot Tyskland. Varför skulle de göra det? Jo för att när tyskarna gick in i Frankrike gick de via Belgien som var neutralt och då reagerade Storbrittanien.

Allt det här hände pågrund mordet jag pratade om innan. Bosnien som ligger  i Österrike-Ungern ville bli självständigt, alltså ett eget land. Och om de inte fick det så ville de iallafall tillhöra Serbien, vilket serberna tyckte var en bra idé. Det finns också en motståndsrörelse där nere som kallar sig De svarta pantrarna. De kämpar för det här och jag har hört rykten om att de utför ett flertal missade mordförsök på Prins Ferdinand under hans besök i staden Sarajevo. Tills en av serbisk student från organisationen såg prinsen åka förbi ett fik där studenten i fråga satt och mannen sköt honom utan tveken.

Euorpa står inför vad många tror kommer bli ett stort krig på grund utav detta mord. Hemma pratar mamma och pappa mycket om vad Italien ska göra.

Mina föräldrar vill att USA ska stanna utanför kriget och särsklit pappa är lite klyven med tanke på att Italien är allierade med Trippel-alliansen och USA kommer absolut inte stödja de ifall vi går med i kriget. Det är mycket att tänka på nu.

Mitten av kriget.

25 December 1914

Mitten av kriget.

Månader har passerat, för dig som läser detta så har det tagit någon sekund att bara öppna nästa sida och fortsätta läsa ur min dagbok. Men för mig har dessa långa månader varit det mest förfärliga jag varit med om i hela mitt liv, jag trodde aldrig att det skulle vara en så stor press på oss soldater här i skyttegravarna. Det tar verkligen kål på mig mentalt och fysiskt men mest mentalt, allt blod jag varit med om och allt skrik. Jag kan fortfarande höra folk som stupat i min bataljon skrika av brutal smärta. Det som hänt med mig är att jag inte har lyckats inse den nya världen jag lever i, min kropp är ett väldigt slitet kugghjul och mitt mentala tillstånd är mycket livlöst, det är som att jag lever i en dröm fast i min egen kropp, jag har pressat mig så hårt och väntar på krigets slut. Vi är många som skulle göra allt för att få komma hem.

Många av männen här i skyttegraven stupar inte av ett skott, det är mycket vanligare att det släpper mentalt före det fysiska.

Här i skyttegravarna så har stämningen förändrats drastiskt, någonting fantastiskt har inträffade nu runt juletid.

Vi trodde först att våra motståndares ammunition hade tagit slut därför att det blev helt tyst in mot kvällen, så även vi slutade skjuta, så vi satte oss alla ner och tände ljus och tänkte fira vår egna julafton här i skyttegraven. Ljusen är tända och och ett par granar håller på att dekoreras medans glada julvisor sjungs och man kan även höra sång från fiendes skyttegravar.

Det snackas om att det kanske ska bli vapenvila och några soldater har gått med på att möta upp några av britterna på slagfältet för dialog.

Vi har fått höra att en bataljon några kilometer bort har spelat fotboll mot sina motståndare, resultatet är ovisst men troligtvis en Tysk seger, vi mötte upp våra motståndare och bytte olika presenter med varandra.

Det här är en propagandabild som man kan se i nästan hela Tyskland.

Texten säger att bolsjevismen innebär krig, arbetslöshet,hungersnöd. Förena er för att bekämpa bolsjevismen.

Bilden visar en Bolsjevik-”gorilla” som håller en bomb och en kniv och är ett hot mot den Tyska välfärden. Bilden ska avhumanisera bolsjevikerna och rättfärdiga kriget genom att förknippa gruppen med arbetslöshet och hungersnöd.

Min tolkning av bilden är att dolken symboliserar sveket mot tyska folket då ryssarna ställde sig emot dom. Bomben symboliserar enligt mig okontrollerad förödelse och varför bolsjevisten är en gorilla är för att visa att dom inte är människor utan vilda djur.

Marina Yurlova: Krigets slut

November 1916

Kära dagbok, jag antar att du undrar varför jag inte skriver datum längre. 

Den enkla förklaringen är att jag inte har någon ordning på dagarna som går. Klockan tickar obönhörligt förbi och jag orkar inte heller fråga sjuksköterskorna. 

Jag kan inte ens försöka ägna ens en tanke åt det längre, för vad spelar det egentligen för roll? Sekunder, timmar, dagar, månader. Vad gör det för skillnad om mitt sinne ändå inte förändras? 

Jag blev sårad igen, på fler ställen. Axeln, tror jag var det största problemet. 

Trots att mina skador var gravare än den på mitt ben, så kände jag inte någon smärta. Jag låg i skyttegraven, begraven under jord, med värkande lungor och tårarna rinnande ner för kinderna, men det var inte min sönderskjutna axel som störde mig. 

Jag såg upp i skyn, som suddades ut av dammet som for i luften, och kände ingenting. Ett tusen röda korpar slet i mitt ansikte, och trots att blodet rann nerför mina kinder, varmt och rött och olycksbådande, så kände jag mig mest av allt uppgiven. 

Jag förstod inte förrän senare att korparna inte existerade, och att det var mina naglar, långa och vassa då jag inte klippt dem på mycket länge, som rev och slet i min smutsiga hud. 

Sedan såg jag stjärnor i mörkret och med ens jagades fågelklorna bort från mitt ansikte, och jag lyftes upp och lades på en vagn. Stjärnorna flöt ut i skyn, blandades, till en röra som inte längre gick att urskilja. Svarta prickar började dansa framför mina ögon, och ljuset försvann och ersattes med dess motsatts. 

Detta är det sista jag minns från krigsfältet, och nu är jag här. Mentalsjukhus, kallar människorna i kliniskt vita rockar det för, och det finns en tung stämning över hela byggnaden. 

Men trots den ödesdigra tystnaden som lagt sig som ett moln över hela området, så går rykten som löpeld, lyckliga rykten den här gången. Ryssarna, vi, har nått stora framgångar i Persien och det verkar som nederlaget som följt oss sen krigets början har vänt. 

I en annan värld, en annan tid, skulle jag varit upprymd, men den patriotism som en gång fanns hos mig är nu bara ett minne blott. Jag ser affischer överallt, affiscer som talar om för oss hur modiga våra soldater är, hur fruktansvärda handlingarna som tyskarna och dess allierade är, hur Ryssland behöver just dig att dö en fruktansvärd död ute på slagfältet. Varje dag ser jag nya soldater, unga soldater trots att de är äldre än mig, som vill ut och bevisa sitt mod. De är barn allihop, precis som jag också var innan de fruktansvärda, isolerade dagarna i skyttegravarna, fulla med hopp och glädje och stolthet. Jag både ömkar och avundar dem. 

Jag kan inte lova att jag kommer tillbaka till dig, min kära dagbok, för allting verkar hopplöst, trots våra framgångar i kriget. Jag gör ingen nytta här, inte för någon, och alla drömmar jag en gång hade om ära och frihet är nu krossade till damm, likt det damm som svävar över de ruttnande liken vid slagfälten som fortfarande greppar hårt om sina gevär, likt ett barn som greppar om sin mors hand. 

Om jag aldrig får se dig igen, så vill jag inte att du kommer ihåg mig på detta sätet, krossad och svag och hjälplös. Kom ihåg mig som Marina Yurlova, kossacken som följde efter sin far i kriget och fann sig själv på vägen, även om den identiteten tappades igen. 

Farväl för nu, 

Din Marina

23 mars 1917

Kära dagbok, trots min osäkerhet angående om jag skulle ta upp dig igen så vaknade jag denna morgon och kände ett starkt behov av att skriva till dig. 

Här på sjukhuset viskar sköterskorna och läkarna ivrigt om en pågående revolution. Arbetarna har förenat sig med våra soldater och störtat vår tsarregim. De är arga, liksom resten av befolkningen, på ransoneringen av mat. Barn svälter, och soldaterna som kämpar får leva på tunna soppor och dåliga grönsaker. 

Trots min enorma tillit till vårt fosterland så börjar jag tveka på hur magnifik staten verkligen är. Jag har fått höra av de få utlänningar här att vårt jordbruk är ineffektivt och våra metoder gammalmodiga. Vårt jordbruksystem, där hela byn samsas om en viss del av mark, hade jag aldrig ifrågasatt innan jag kom hit. Våra bönder är mycket missnöjda, och jag börjar reflektera över vad min far talade om vid middagsbordet för vad som känns som en evighet sen. 

Han pratade om dålig hållbarhet i våra marker och hur ryska staten har blivit allt mer självisk. Jag trodde att det endast var på grund av hans odödliga kärlek till den tidigare tsarfamiljen, men först nu förstår jag att det handlar om mycket mer. 

Den här gången tvekar jag inte på att jag kommer skriva i dig snart igen. 

Hälsningar, 

Marina

15 maj 1919

Jag ljög för dig i slutet av min senaste skrift, om att skriva till dig så snart jag kunde, men jag kan inte ens försöka framkalla skuldkänslor över det. 

Min livslust har återvänt, och det med full kraft. Kriget är slut, slut, slut, och lyckan ringer i mitt huvud. Trots det faktum att jag varit inspärrad på ett mentalsjukhus de senaste åren, och att vi inte fick den vinst vi hade hoppats på, så är jag lyckligare än jag var när vi faktiskt nådde riktiga framgångar i Persien.

Det som har hänt efter mitt senaste inlägg? Ryssland är inte längre styrt av tsaren, vilket borde vara en katastrof för mig som kosack, men jag känner mig närmast lättad över den nyfunna idén om demokratin, trots dess ostadighet. Även om februarirevolutionens låga släcktes snabbt på grund av att folkets stöd förlorades när den provisoriska regeringen misslyckades med att dra sig ur det destruktiva kriget, så reste sig snart efter bolsjevikerna med sin socialistiska ideologi. De utmärkte sig själva som folkets språkrör, och stod för en arbetarledd revolution, och vann snabbt folkets tillit. 

Trots detta gillade inte alla förändringarna, och ett blodigt inbördeskrig bröt snabbt ut. Detta krig pågår i detta nu, vilket är anledningen till varför jag har bestämt mig för att utvandra. Jag vill inte behöva se den enorma förstörelsen av vårt vackra ryssland. 

Jag ska till Amerika, bort från detta förödande krig är bolsjeviker, som kallas de röda, och kontrarevolutionärer, som kallades de vita, slåss som djur. 

Jag vill starta om, och det ska ske enligt mina villkor. 

Jag kommer alltid vara kosack, oavsett vart livets väg leder mig. Jag tackar dig för din lojalitet, och jag hoppas på ett snabbt slut på detta nyfunna krig som hotar att krossa mitt vackra hemland. 

Farväl,

Marina

Kriget är över

Jag vet inte hur jag ska skriva detta, det gör ont att skriva med en skadad arm och om jag skriver med den armen jag inte är van med så ser det bara fult ut. Jag skriver detta från en sjuksäng hemma i ryssland. Jag har sett så många dö och förlorat så många vänner, jag vet inte hur jag ska klara att hålla ihop.

Det har gått flera år sen jag förlorade min bästa vän Alek och blev slagen i huvudet strax efter, jag fick reda på att jag blev slagen när jag vaknade upp några dagar senare i ett sjukhus nära gränsen till ryssland. Jag blev utskickad igen för att bekämpa den turkiska armén där jag fick ett skott i armen av en turkisk soldat. Det är en lättnad att kriget är över, inga människor behöver offra sig längre. Jag ska försöka komma ut här så fort som möjligt och fortsätta jakten på min far.

1916 fick Marina Yurlova ett mentalt sammanbrott två månader senare och skickades till asyl i Omsk som ligger i sydöstra Ryssland där hon 3 år senare släpptes och flydde till USA. Man vet fortfarande inte varför hon fick ett sammanbrott.

Tyskland blåser Eld Upphör!

1919-05-12 Tyskland blåser eld upphör!

I november förra året kom den nyheten jag väntat på i över fyra år. Äntligen var eländet över, när jag fick det beskedet fick jag glädjetårar. Det är väldigt sällan det sker, men jag kunde inte hindra det. Tårarna rann ned för kinderna och det var nog ett av de bästa ögonblicken jag någonsin upplevt. Tyskland hade blåst eld upphör, det gick väldigt bra för Ententen, speciellt efter att USA gick med på vår sida. Tyskarna försökte med ett sista anfall innan den amerikanska insatsen skulle ha gett fullt utslag. Som tur är klarade inte de av det, och de hade inte heller några reserver kvar. Direkt efter abdikerade deras kejsare och lämnade folket i sticket. Det var ändå en fruktansvärd lättnad att kriget nu efter 4 år äntligen är över. Det är fortfarande helt ofattbart för mig att nästan 10 miljoner människor har dött, det är helt fruktansvärt och jag kan inte föreställa mig vad alla anhöriga har förlorat.

Ett tag efter att de gav upp skrevs sedan en överenskommelse i Versailles. Fredsavdraget skrevs under där och tyskland fick mycket ett hårt straff. Jag tycker att de förtjänar det med tanke på vad de har åstadkommit. Till exempel får de inte ha några kolonier, de får ha en armé på max 100.000 man och de måste betala enorma skadestånd. Dock sympatiserade inte USA:s president Woodrow Wilson med dessa punkter, han ville inte ha så hårda restriktioner som Frankrike och England. Han gjorde 14 punkter som han ville får igenom, dock höll inte de andra med om dem. Så han lämnade helt enkel de själva för att skriva på avtalet. Att USA inte skrev på tror jag kan resultera i problem, England drog sig ut när USA inte ville vara med, så det är bara Frankrike kvar. Jag tvivlar på att Frankrike klarar av att hålla koll på en så pass stor stormakt som Tyskland. De kan ta nytta av den svaga kontrollen. Det kan i sin tur leda till att Tyskland bygger upp en stor armé utan att någon har det under uppsikt. Att skriva ett fredsavtal utan att ha kontroll över det kan bli problem.

Det här kriget har lett till många saker. Flera länder har blivit självständiga, och nu i efterhand försöker man dra gränser efter nationalitetsprincipen. De försöker alltså dela upp landgränser efter var olika folkgrupper bor. Det kanske är bästa saken att göra men det kommer leda till väldigt stora problem. Stora folkgrupper kommer hamna i fel länder och kommer bli väldigt upprörda. Det kan i sin tur leda till inbördeskrig eller andra interna problem i de länderna. Ett flertal länder har slutit fredsavtal. Men jag tvivlar på att de kommer att fungera, det har redan börjat svaja mellan vissa länder och det finns risk för krig.

Jag kände hur en rysning långsamt kröp upp längs med ryggmärgen på mig, hela jag rös till. Även om det här kriget är slut, tror jag inte att det kommer sluta här.

Sarah

Krigets slut och efterspelet.

11 November 1918 - Tyskland kapitulerar:

Idag tog det slut. Det fyra år långa eländet till krig som utkämpades på alla världens kontinenter. Orsaken till det tyska nederlaget har och göra med att vi allierade i ententen utformade en rad offensiver mot de tyska ställningarna och tryckte tillbaka de tyska styrkorna bakom Hindenburgslinjen i ett överraskningsanfall i vad vi kallade hundradagarsoffensiven vilket ledde till Tysklands kapitulation. Tyskarna försökte sig på en sista offensiv men den misslyckades på grund av våran styrka var större och stod emot deras offensiv. Idag lägger vi ner vapen och firar. Från och med idag behöver jag aldrig mer döda en annan människa på någon annans order eller leva i ständig rädsla över att vilken sekund som helst själv ge livet.

Denna dag började i tystnad. I timmar satt vi i skyttegravarna och väntade på att fienden också skulle få informationen om kapituleringen. Tillslut vågade soldater från både sidor visa sig och gick upp för att fira i ingenmansland. Tyskarna var inte besvikna över att förlora, snarare glada. Bägge sidor var överlyckliga över att inte behöva meningslöst döda varandra längre. Jag är lycklig över att snart få träffa min familj, det var ett drygt år sedan. Undra hur mycket mina pojkar har vuxit. Jag fick ett brev av min fru för ett par månader sedan om att han börjat skolan och att han sköter sig mycket bra. Möjligheten av att få träffa dem igen gav mig kraft under krigets sista år att kämpa på. Under dessa fyra år har 16 miljoner människor från över hela världen fått ge sitt liv i strider. Förlusterna är överväldigande. Något jag aldrig skulle kunna föreställa mig. Så mycket död för ett sådant meningslöst syfte. Jag hoppas att det skrivs ett fredsavtal för att säkerställa att en sådan konflikt aldrig uppstår igen samt att länderna inser att vi måste gå hand i hand tillsammans mot hatet som flödar runt omkring i världen och hantera det innan det är för sent..

28 Juni 1919 - Versaillefreden:

Nu har det gått lite drygt ett halv år sen mitt sista inlägg. Sedan dess har jag inte haft för mig allt för mycket. För mesta dels har jag arbetat och försökt spendera så mycket tid som möjligt med mina nära och kära. Jag ville återgå till ett så normalt liv som möjligt och så snabbt som det bara gick för att glömma det otäcka som jag fick uppleva på slagfältet i över fyra års tid. Nog om det. Huvudsaken med detta inlägg var för att en rad länder precis har skrivit på ett avtal vid namn “Versaillefreden”. Avtalet handlar bland annat om att Tyskland får ta på sig skulden över att ha startat kriget. Man får även bara ha hundratusen man i sin armé och får inte ha någon flotta eller något flygvapen. Tyskland skall även betala en enormt stor skuld till segermakterna Frankrike, Brittiska Imperiet och USA. En vanlig människa skulle inte kunna föreställa sig hur mycket pengar det är. Tyskarna får förbereda sig på ett par tuffa årtionden och kommer verkligen få vända på varje sten för att kunna betala denna oerhörda skuld vilket kan leda till eventuella finanskriser i framtiden.

Till sist skulle jag vilja att lägger en tanke till alla människor som har fått gett sitt liv i strid och deras anhöriga. Denna oändliga mansslakt som gav upphov till den värsta mänskliga konflikten i historien. Men det är viktigt att vi kommer ihåg dem och att vi kommer ihåg denna konflikt och att vi upplyser våra anhöriga i generation efter generation för att försäkra att detta aldrig händer igen. Eftersom att det här troligen är sista gången jag skriver i min dagbok så skulle jag vilja avsluta med ett citat och en liten tankeställare från en grekisk dramatiker vid namn Aiskylos; “Krigets första offer är sanningen”.

Efter Kriget - Marina Yurlova

12 december 1918

Kriget är över. En enorm lättnad sköljde över mig när jag fick reda på nyheten. Folk firar mycket i andra länder. Men här i Ryssland är läget fortfarande instabilt.

När Ryssland drog sig ur kriget. Vilket gav tyskarna en mycket stor fördel på västfronten då dom slapp splittra sin armée. Flera tyska offensiver inleddes vid västfronten. Frankrike och England tvingade tillbaka sina soldater. Men på grund av Tysklands ständiga ubåtsattacker och överenskommelsen mellan Mexiko och Tyskland så gick även USA med i kriget. Det ledde till att Frankrike och Storbrittanien fick ett numerärt övertag. Tyskland tvingades dra sig ur kriget och slöt fred. Tyskland tvingas också gå med på en del krav som England och Frankrike kommit överens om. Blandannat måste de betala skadestånd i enorma mängder.

På grund av matbristen som rådde behövde Ryssland ransonera. Detta betyder att man bara får köpa en viss mängd mat. Det skapar en del missnöje hos många. På grund av denna matbrist och störtandet av kejsaren var Ryssland tvungna att dra sig ur kriget. Då förlorade vi massor med landområden till Tyskland. Sedan dess har det varit en del trubbel här i Ryssland. Den provosoriska regeringen som bildades efter kejsardömets kollaps har störtats. Nu styrs Ryssland av folkkommissariernas råd, som betsår av bolsjeviker. De tycker att alla ska vara lika mycket värda och att staten ska ha mycket makt. Men jag vet inte riktigt hur länge det här kommer att hålla. Det finns redan en del oppositioner som är emot detta. Exempelvis en del antikommunistiska grupper. Det här lutar lite åt inbördeskrig. Men jag hoppas ändå att man lyckas lösa detta utan att mer blod spills.

Slutet av kriget - Marina Yurlova

1917

Jag har kallats hem, bort från fronten. Jag vet inte varför, men det verkar vara uppror i

Ryssland nu. Jag undrar vad det är som pågår? Jag har hört att folket är trötta på  kriget och Tsaren. De vill ha en revolution. Är kriget slut då? Jag har nu packat ihop mina saker och satt mig på tåget.

Jag känner hur vagnen skakar. Frisk luft strömmar mot ansiktet och suset av luft dämpar alla andra ljud omkring mig. Vi ska till staden Kyiv. Av någon bisarr anledning känner jag mig bunden till kriget på ett sätt. Nu känns det som om att jag rymmer ifrån kriget. Här är allt så tyst, inga explosioner eller dödsskrik. Bara ljudet av förbiströmmande luft som susar vid öronen.

Vi närmade oss staden. Vissa av husen var förstörda, inte av kanoner utan utav uppror. Glasrutor var krossade och här och var hade det brunnit. All propaganda var söndersliten och låg i bitar på marken. Endast några få affischer satt kvar.

En affisch jag såg väckte en underlig känsla inom mig. Det var en bild på en kvinna som arbetade med en maskin i en fabrik. På bilden stod det skrivet “Allt för kriget” och “Investera i armén”. Som jag tolkade det kunde man alltså köpa värdepapper och låna ut sina pengar till armén. För att sedan få tillbaka en större summa i gentjänst. Men det var inte det att armén behövde pengar som väckte mina tankar, utan att det var en kvinnan som jobbade. Jag har aldrig sett en kvinna jobba på det sättet förut. I och för sig så är ju jag också kvinna men det är ingenting jag riktigt tänkt på. Hemma på gården gjorde mamma aldrig de tunga sysslorna, jag såg heller aldrig någon annan kvinna göra det någon annan stans. Men hon på bilden jobbar med en kanon, ett riktigt hårt och farligt arbete. Kanske för att verkligen visa att hon bidrar till kriget. Kanoner spelar en allt större roll i kriget. Ju mer kanoner desto större förluster hos fienden. Eftersom att männen är ute i kriget måste kvinnorna nu jobba i industrierna Kanske vill dom locka mer kvinnor till att arbeta i fabrikerna.

Vagnen bromsade in med ett gnisslande ljud. Jag försökte ställa mig upp men kände genast en ilande smärta i benet. Hastigt greppade jag tag om kryckan brevid mig och lyckades hitta balansen. Jag klev av vagnen och såg mig hastigt omkring. “Makt åt bolsjevikerna” och “Störta Tsaren” stod det på den tegelvägg en bit framför mig. “Vadå?” tänkte jag “Ska dom störta Tsaren?”. Mer hann jag inte tänka innan två starka händer grep tag om mina armar. Kryckan föll ur handen. Jag fick ett tygstycke runt ögonen och fördes bort, utan att veta vart. Jag tappade uppfattning om tid och rum. Greppet kring mina armar släpptes plötsligt och jag kastades upp på ett flak. Jag slog i mitt onda ben i landningen och svimmade av.

Jag vaknade upp i en cell. En unken lukt fanns i luften. Det fanns inga möbler i rummet, bara ett tunt lager halm på betonggolvet. Det stod ett nummer på dörren och hela tiden ropade dom upp olika nummer. 53, 54 55 och 56. Jag hörde hur celldörrar öppnas, följt av ljuden från skottlossningar. 57, 58, 59, och 60. Snart min tur. Jag hade nummer 62. Skottlossning hördes i korridoren. Ljudet ekade mellan betongväggarna. Dörren slogs upp. “Kosack?” frågade en lång man med skägg mig. Jag visste inte om han tänkte skada mig, men jag lyckades ändå få fram en hastig nick. Han tog tag i mig och kramade mig. Jag kände en svag lukt av blod från honom. “Vi måste här ifrån, fort!” Sa han medans han släppte taget om mig. Jag stödde mig mot honom och sprang ut ur rummet.

Mitten av kriget - Marina Yurlova

17 Februari 1916

Jag har inte skrivit i dig på ett tag nu, det har hänt en del sedan jag senast skrev.

Kriget har tagit miljoner liv och fortsätter ständigt. Men allt man gör att att man kallar in fler unga män. Fler unga män som ska ut dö i de blöta, kalla, hemska skyttegravarna.

“Jag är kosack, jag är inte rädd. Jag är kosack, jag är inte rädd.” Orden ekade i mitt huvud. Allt annat var knäpptyst. Inga skrik, inga öronbedövande granater, ingenting. Bara en tät gas som lagt sig över ingenmansland. Jag kände svetten klibba mellan min hy och gasmasken. Vad skulle hända om jag plötsligt tog av den, skulle gasen sugas in i mina lungor och långsamt kväva mig, eller skulle jag bara somna in. “Jag är kosack, jag är inte rädd. Jag är...” Orden ebbade plötsligt ut och ersattes med tunga hjärtslag, små svarta dansande prickar täckte mitt synfält.

Jag kvicknade till. “Är jag död nu?” hörde jag mig själv tänka. Långsamt öppnade jag ögonen och såg mig omkring.  Jag låg i en hästvagn som just nu körde igenom ett litet kvarter, förmodligen en bit ifrån fronten då explosionerna var mycket mer dämpade här. Här och var fanns det affischer fästa på husväggarna, “Ryska armén behöver Dig!”, eller “Tillsammans kommer vi vinna kriget”. Propagandan lät så övertygad, Ryssland gör verkligen allt för att stärka armén.

Jag försökte sätta mig upp men kände en ilande smärta i höger ben. De små svarta prickarna kom tillbaka och det svartnade för ögonen än en gång. Nästa gång jag vaknade var jag inomhus. Det första som slog mig var den unkna lukten av dött. När jag försiktigt öppnade ögonen såg jag att det låg en stor skara skadade soldater runt omkring mig. Allt från små skottskador till förlorade kroppsdelar. En del var inte ens soldater. Det fanns även splitterskadade kvinnor och barn där. Skadade och rädda. Allt på grund av skotten i Sarajevo.

En äldre dam kom fram till mig med ett förkläde helt täckt av blod, kanske hade det varit vitt en gång i tiden. Hon bar på ett litet leende. Men hennes ögon hade förlorat hoppet. Hon kollade ner på mitt ena ben. Hennes läppar rörde på sig men jag kunde inte tyda vad hon sa. Kanske var det bäst för mig att inte veta. En annan sjuksköterska kom in i rummet, hon var betydligt yngre, kanske i tjugoårsåldern. De utbytte några ord med varandra. Jag kände ett hugg i magen när jag uppfattade ordet amputera.

Sjuksköterskorna har nu gått. Just nu ligger jag och skriver i dig kära dagbok, hur ska jag ta mig ur denna situation? Om bara pappa var här nu.

Krigets Start - Marina Yurlova

10 Augusti 1914

Kriget har brutit ut. Österrike-Ungern ställde Serbien inför ett ultimatum, ilskna över vad som hänt med deras tronpar.Serbien antog självklart inte ultimatumet och Österrike-Ungern förklarar därför krig mot Serbien. Eftersom att Serbien är i allians med Ryssland hade de tänkt att ha Ryssland på sin sida när de skulle bryta sig fria. Vad de inte tänkte på var att Österrike-Ungern är i allians med Tyskland. Tyskarna mobiliserar snabbt sina arméer och anfaller Rysslands allierade Frankrike. Enligt en tysk plan går tyskarna nu igenom neutrala Belgien och runt de starka franska befästningarna. Detta har dock lett till att Storbritannien nu har gått med i kriget då de inte tolererar att man gör så. Rysslands armé håller nu på att mobilisera sig. Detta bådar stort krig. Var är pappa? Jag måste hitta honom.

Pappa fanns ingenstans. Jag letade över hela fältet utanför vår lilla gård efter honom. Kyrkklockorna brukar slå när något allvarligt har inträffat och nu hade de ringt i timmar. Klangen skar i mitt huvud och de förmedlade olycka.

Efter ett tag fann jag pappa, han stod där med sin uniform och såg mycket stor och ståtlig ut. Han är en kosacköverste vilket betyder att han är mycket trogen till sitt land och Tsaren. Han fattade om mig. Just då behövdes inga ord. Det var krig, och Tsaren hade givit sina order. Det fanns ingen tvekan, pappa skulle ut i krig.

Männen går ut i kriget med sträckta ryggar och hakan uppe i skyn. De ska visas som modiga, detta säger traditionen. Men varför ska inte jag få vara modig? Jag ska följa efter pappa och strida vid hans sida. Jag ska försvara ryssland, vad det än kostar. Jag ska bli kosack.

Min kropp skrek efter pappa, han var dock redan långt borta, kanske satt han redan på tåget på väg till fronten. Tågen gick nästan hela tiden nu, fulla med unga övermodiga män. Det var deras chans att glänsa nu, såsom min chans att hitta pappa. Jag hoppade på första vagnen mot fronten. Mot kriget.

Innan Kriget - Marina Yurlova

29 Juni 1914

Värmen blir allt mer påträngande nu när sommaren är som varmast. Jag ligger utomhus just nu och skriver mina första meningar i min nya dagbok jag fått. Jag heter Marina Yurlova och bor i utkanten av en liten by i Kaukasus i Ryssland, öster om svarta havet. På grund av den kraftigt ökande urbaniseringen bor det inte många kvar i min by längre. Då de flesta unga söker jobb i de ständigt växande storstäderna blir byn bara mindre och mindre för varje dag som går.

Jag har nyligen fyllt 14 år. Firande blev det dock inte mycket av, “Gården måste skötas, firandet får vänta” svarade pappa kallt när jag frågade. Jag tjatade dock till mig denna dagbok som present. Pappa säger att jag är envis, men ska man ha något måste man kämpa för det.

Jag har hört rykten att läget är spänt i väster, ett flertal olika folkgrupper vill bryta sig loss från  det mäktiga Österrike-Ungern. När jag var i staden intill den lilla by jag bor i här om dagen tog jag min tid till att läsa ett nyhetsblad. En storslagen rubrik täckte framsidan av tidningen. “Tronpar mördade i terrorattack”. Jag kände en våg av spänning som letade sig igenom min kropp. Jag öppnade genast tidningen och började läsa om vad som hade hänt. Människorna som bor vid området Bosnien och Hergovica vill splittras från sitt land Österrike-Ungern och bli självständiga. En terrorgrupp som kallar sig för Svarta handen utförde en terror attack och mördade Österrike-Ungerns tronpar när dom var på besök i Sarajevo. Jag undrar varför dom har gjort såhär? Vad kommer detta leda till? Kanske kommer detta leda till inbördeskrig?

Fredsavtalet i Versailles  

1 Juli 1919

Häromdagen satt jag vid mitt köksfönster och drack en kopp ångande te. Festen som hade pågått i månader hade saktat börjat avta, men fortfarande var det glädjespridande parader med upprymda människor som passerade min port flera gånger om dagen. Nu var det tre dagar sedan man i Versailles undertecknade ett fredsavdrag mellan Frankrike och Tyskland. Tyskland fick inte samråda med punkterna utan förväntades bara skriva under och inse det faktum att de hade förlorat, även om de fortfarande påstår att de dragit sig ur kriget med ära. USA skrev aldrig under avtalet, då deras president Woordow Wilson inte hade samtycke med de andra länderna vid punkterna. Så vi skrev inte heller under avdraget. Jag skulle ana att många britter känner stor ilska över att inte få delta i Tysklands bestraffning. Visst känner jag också så efter allt jag har upplevt på grund av tyskarna. Men med deras nya krav känner jag ändå att vi har dem i underläge för en lång tid framöver. Med deras nedrustade armé, sina förlorade landsområden och den ofantliga summa de måste betala i skadestånd tycker jag att de har fått det straff de förtjänar. Dessutom har dom i samma veva fått ett mycket misstroget folk.

Här har kriget istället gett mitt land många framgångrika syner på folket och stora utvecklingar. Den tekniska utvecklingen gick undan med storm då man under press fick framställa nya maskiner och produkter som kunde underlätta i kriget och här hemma. Även kvinnor fick större grundläggande rättigheter och ses nu som mer likgiltiga med männen. Av de som inte åkte till kriget och tjänstgjorde på sjukhusen jobbade majoriteten av kvinnorna i fabrikerna. De framställde gasmasker, vapen och kläder. Männen har nu öppnat upp ögonen för oss och sett att vi har samma förmågor som dom har, att vi faktiskt också kan göra nytta. Det känns lättande och befriande att nu ses som en verklig människa. Innan har vi kvinnor mest hållit oss undangömda i hemmet, utan möjlighet till att göra nytta för någon annan än familjen. Det har till och med gått så långt att vi nu har fått rösträtt. Jag som kvinna kommer att få rösta och det känns alldeles fantastiskt, tänk vilka kloka åsikter som nu kommer att spridas i samhället.

Jag betraktade människorna på gatan när de firade och skrattade. Jag andades in stämningen som var sprudlande och glad. För fem år sedan var stämningen densamma. Då stod folk på samma gator och välkomnade kriget. De oerfarna soldaterna gav sig förväntansfullt ut till fronten, omedvetna om vad som väntade dem. Skillnaden är att var och en av oss nu bär på nya livserfarenheter. Att jag i fem år har behövt leva ett liv i en omgivning av skräck och i omänskliga förhållanden har sannerligen förändrat mig. Även fast jag sitter här i mitt varma, trygga hem har jag fortfarande många minnen kvar av krigets sorg och smärta. Den romantiska bild jag målade upp i början av kriget byttes så småningom ut mot en mörk och smutsig bild på hur mänskligheten verkligen kan se ut. Minnena smärtar mig ännu, vart jag än går. I morse vaknade jag efter ännu en natt fylld av mardrömmar med syner från kriget. Kallsvetten rann och tröjan klibbade sig obehagligt mot bröstet. Jag antar att det är den konsekvens jag får leva med, jag antar att det är mitt straff för detta krig. Bilderna som aldrig kommer att suddas ut, ljuden som för alltid kommer att dåna i mina öron och eländet som gjort eviga spår i mina minnen. För exakt fem år sedan avlossades ett skott, ett skott som satte fart på en slakt av miljontals oskyldiga människor. Ett skott som efterlämnade oförglömliga spår i våra hjärtan, ett skott vars ljud för evigt kommer att vina i våra öron.

Propaganda

7 Mars 1919

Jag promenerade längs Londons gator. Vände in på en gränd här och där, kikade i skyltfönster och vädrade doften av nybakat bröd i luften. Utanför ett café framför mig satt en liten familj, endast några minuter in i sin eftermiddagsfika. Det kunde jag se på ångan som sakta steg ur kopparna från det nybryggda kaffet och de orörda kakorna på fatet bredvid. Solen glittrade genom saftglasen barnen höll i medan de otåligt vred sig på stolarna med blickarna fästa på kakfatet. Jag kände hur magen drog ihop sig en aning och efterlämnade ett ljudligt kurr. Min hunger växte och jag insåg då att jag inte hade fått en uns mat på flera timmar. Jag skulle precis lämna min plats i skuggan från husväggen då min blick sökte sig ner mot marken och fastnade på ett ihopskrynklat pappersark. Jag böjde mig ner, grep tag om den och vecklade ut den. Det var en liten bild, endast lika stor som ett A4 gissade jag. Ännu en propaganda, jag hade sett flera hundra av dom kändes det som. De prydde fönster i affärerna och väggarna i tunnelbanan, gatorna och sidor i tidningarna.

Färgen på arket var en ljus nyans av brun och en man med stor mage var ritad i centrum på bilden. Han var engelsman, det såg man på hans skjorta med en stor, brittisk flagga som tryck. Bakom honom stod ett tiotal unga, starka och modiga män uppradade och iklädda stiliga uniformer. Redo att gå ut i kriget som väntade dem. I bakgrunden av gruppen stod hus i fulla lågor. Förargat tänkte jag att det förmodligen var Tyskarna som stod bakom den branden. Tyskland har smutskastat oss, dödat oss och skänkt oss lidande tänkte jag. Mannen i centrum pekade anklagande på mig, vilket gjorde mig ännu mer upprörd! Jag är väl ändå inte skyldig i detta krig? I fet text ovanför honom stod “Vem är frånvarande” skrivet. Jag föreställde mig en ung, frisk man stå och läsa denna lapp. Jag såg framför mig hur han nervöst skulle kasta blickar omkring sig och känna skammen komma krypandes. Han är nämligen en av dem som inte har ställt upp i kriget, trots hans ålder och hälsa. När han läst texten under bilden, “Is it You” trycker han snabbt ihop lappen och kastar den på marken. Sedan skyndar han sig därifrån, i hopp om att ingen har sett skammen han utstrålat. De flesta männen ställde nämligen upp i kriget, frivilligt. För att visa sitt hjältemod, känna att de bidrog till landets utveckling och för att det låg en viss spänning i det hela.