Nu har det gått några månader sedan far lämnade oss för att gå ut i krig. Mor försöker trösta mig varje kväll men jag är fortfarande rädd att jag aldrig kommer få se min pappa igen.

Vi trodde inte att han skulle behöva ge sig ut i kriget men USA hade lånat pengar till England och Frankrike och vi skulle inte få tillbaka pengarna ifall de inte vann kriget. Vilket USA självklart inte hade råd med. Tyskland hade dessutom sänkt många av våra skepp när de åkte på atlanten och det hade lett till en stor frustration eftersom vi inte var med i kriget. Många skepp byter flagga så att fienden inte sa upptäcka de och sänka dom men efter ett tag upptäckte all det och nu skjuter alla på allt de ser.

Men efter att experter tytt schiffermeddelanden mellan Tyskland och Mexico, där tyskarna hade lovat Mexico att om de går med i kriget ska de få tillbaka alla områden USA hade tagit ifrån de i inbördeskriget för ca 70 år sedan, så rann bägaren över för USA.

Vi har alla läst i tidningarna om de hemska omständigheterna soldaterna bevittnar ute i skyttegravarna. Döda kroppar överallt i leran, granater och ständig skottlossning som varvas med skriken från alla skadade människor. Och nu ska min far ut och ligga i skyttegravarna och vara nära döden dygnet runt. I början av kriget trodde alla att det skulle vara i ungefär ett halvår men nu har det gått snart tre år och soldaterna har börjat tappa hoppet. Vi körde fast på västfronten och det blev ett skyttegravskrig.  Far skickade ett brev hem där det stod “attack efter attack misslyckas och vi blir kvar i dessa fördömda skyttegravar. Armar och ben flyger kors och tvärs. Kulsprutorna skjuter ner allt i sin väg, granaterna spränger upp jorden skapar lerpölar som hästar sjunker under, gasbomber kastas och gas flyter längs marken och tränger ner i soldaternas lungor.” Han sa även att det kom människor från kolonierna för att strida för sina länder. En hel del av soldaterna därifrån visste inte ens vad som var “rätt och fel”, de visste bara vilka de skulle skjuta på.

Och det värsta är att jag kan inte ens gå ut utan att mötas av all idiotisk propaganda om att kriget går jättebra och att det är en ära att få strida för landets armé. En affisch jag tröttnat på är den med en man och en kvinna där mannen representerar USA och kvinnan Storbrittanien. De går arm i arm och ler och skrattar och över deras huvuden finns en text som lyder “side by side - Brittania”. Man får en hoppfull känsla av att kolla på bilden. Samma sak med den här som jag rev ned från en vägg och tog med mig hem.

Den här bilden inger verkligen hopp och att det går bra för USA i kriget.

Först står det datumet till våran nationaldag och under “148 years young and still going strong!” Det är också en man som springer igenom en massa smällar klädd i en frack mönstrad som våran flagga. Som att mannen, alltså USA, överlever allt. Den visar på att vi har klarat oss som ett eget land länge, jag får känslan av självgodhet och att vi är bäst när jag kollar på den.  

Folket ska få en känsla av hopp och att det finns en ära i att vara soldat. Det är för en bra sak och det är sant att det är en viss ära i att strida för sitt land på samma sätt det är en ära att stå upp för sina åsikter och ta hand om sin familj, men det är så många som inte kan se igenom den snedvridna propagandan som bara berättar om hur ärofyllt och lätt det är och inser att allt inte är häftigt och positivt, utan att det enda soldaterna möter faktist är förödelse och misär.