Krigets skut

14:e oktober 1918.

Natten till idag var en fruktansvärd natt. Jag är för nuvarande på ett sjukhus ett par mil ifrån Berlin. Jag och mina stridskollegor blev utsatta för en stark och giftig gas som de brittiska svinen attackerade oss med i ett fegt bakhåll. Tre av mina kamrater och landsmän mördades men jag själv kom lindrigt undan med ett synfel som varade under ett par timmar. Nu börjar synen sakta komma tillbaka till det normala men det är på gränsen att jag inte ens kan läsa vad jag själv skriver i min egen dagbok. Konstigt nog så befinner jag mig nu på sjukhusets psykiatriska avdelning. Jag undrar varför eftersom jag egentligen borde vara på ögonkliniken med mina skadade ögon. Tror de att jag är någon sorts psykopat på grund av min stora kärlek till mitt land? Absurt!

9:e november 1918.

Jag är fortfarande kvar på den psykiatriska avdelningen på sjukhuset och jag längtar hem. Det har börjat gå rykten om att de förrädiska politikerna, som för tillfället har makten i Tyskland, har börjat fundera över att sluta ett fredsavtal med våra fiender. Detta är som en kniv i ryggen på oss soldater som har stridit för vårt vackra land med våra liv som insats. Förrädare! Måtte detta inte vara sant eftersom allt har gått så bra och inte ett enda skott har avfyrats på tysk mark. Detta är enligt mig ett tecken på svaghet och politikerna skämmer ut oss och resten av världen kommer att se ner på oss tyskar.

10:e november 1918.

Scheisse! Nu har de beslutat om fredsavtalet, de gick med på ett vapenstillestånd, hur kan de göra så här? Ynkryggar, förrädare och svin! Min syn, det svartnar för ögonen, jag tror jag kommer att svimma. Jag rör mig, snubblande tillbaka till min säng. Jag har inte gråtit sen den dagen då jag stod vid min mors kista på hennes begravning men nu kan jag inte göra något annat än att gråta. Vad ska jag nu göra utan arbete, bostad och vänner?

Kriget har spillt många liv och de människor som har vänner, släktingar, bekanta som har förlorat livet under kriget känner stor hjärtesorg. Jag känner för dessa människor eftersom att även jag har förlorat vänner i kriget. Det kommer bli en tuff tid framöver för hela världen, arbetslösheten kommer att bli stor, marknaden kommer att falla isär, men vi ska resa oss ur askan. Jag vädjar till er som läser min dagbok. För mitt arv vidare. Tillsammans ska vi se till att Tyskland ska triumfera efter denna tragedi.

Adolf Hitler.