måndag 23 mars 2015

Äntligen! Som jag har väntat på den här dagen. Dagen med beskedet om att jag ska få se far igen. Ett hopp som jag inte känt på flera år växer inombords. Kriget tog slut för veckor sen och far hade slutat skicka brev. Jag trodde aldrig jag skulle få se honom igen tills för några dagar sen då mor med darrig röst och glädjetårar rinnande längs kinderna läste ett brev från far där han berättade att han kommer hem om några veckor. Det känns helt ofattbart att just min pappa klarade sig när uppemot 10 miljoner människor dog.

Det är väldigt många i staden som pratar om just hur kriget kom till ett slut. De senaste veckorna pratas det oavbrutet om det, i hemmet, i media och med mina vänner. Det jag har hört är att tyskarna försökte med en sista framstöt som de kallade för Kaiserschlachtoffensiven innan våra trupper skulle anlända, de vann mycket mark men de lyckades inte besegra våra styrkor innan det kom två miljoner soldater från USA till västfronten. Trippel-alliansen kom till att inse att de var nära en förlust men regeringen i dessa länder gav bara positiv information till sitt folk. Fast än verkligheten var mycket mörkare.
Och en dag gav tyskarna bara upp och de kom överrens med Frankrike, England och USA om ett fredsavtal som skulle skrivas på i staden Versailles.

Freden som slöts i Versailles kostade Tyskland oerhört mycket, vilket de enligt mig förtjänar.
Dom ska betala 96000 ton i guld till alla drabbade länder och närstående som har förlorat en familjemedlem. De förlorade även stora markområden till Frankrike, Danmark och Polen samt alla deras kolonier. De får heller inte ha en armé som överstiger 100.000 soldater.
Innan kriget officiellt var “slut” abdikerade kejsar Wilhelm och ganska snart infördes republik i Tyskland. Jag tror att det kommer ta lång tid innan de kommer på fötter igen, och när jag tänker efter är det väldigt synd om de oskyldiga invånarna i Tyskland, för de kommer precis som alla andra leva väldigt knapert många år framöver. Men samtidigt som jag tycker synd om dom kommer jag nog aldrig kunna se på Tyskland eller tyskar likadant...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar