Krigets mitt

28:e juni 1916.

Det var längesedan jag skrev men nu ligger vi här i bunkrarna i Somme vid den tyska gränsen och väntar tålmodigt på våra fiender. Vi har legat här i flera månader under gräsliga förhållanden och med våra liv på spel. Fienden försöker att ta sig in i mitt land. I mitt hem. Det tolererar jag inte! I tidningarna står det hur handeln sjunker och hur marknaden förvärras för varje dag som går. Det beror på att varorna inte kan skeppas emellan länderna så längre kriget pågår, handelsmännen är rädda för att deras skepp ska sänkas.

Det leder i sin tur till att det inte finns några varor på marknaden och då tjänar företagen, som vill sälja sina varor, ingenting och måste då stänga sina fabriker och avskeda personal Vi måste vinna kriget så allt blir som det ska vara.

23:e juli 1916.

Britterna bombar oss och det regnar granater över våra huvuden. Den inkompetenta brittiska generalen Douglas Haig har planer på att ta sig in i mitt kära Tyskland. Han är aggressiv och skoningslös och tänker inte på konsekvenserna av hans krigsplaner. Haig och hans män lyckas iallafall inte att spränga hål i våra taggtrådar så vi använder nu all vår kraft för att trycka tillbaka dem. Tusentals män, som blivit nerskjutna av kulsprutor, ligger på marken och vädjar om hjälp från förbipasserande soldater. Ännu fler ligger döda på krigsfältet. Det är en fruktansvärd syn att se sönderskjutna kroppar vart man än tittar men jag vet att det är vad som krävs för att skydda vårt land och våra familjer.

En brittisk idiot klättrade uppför skyttemurarna och sparkade precis en fotboll emot oss men sköts självklart ner direkt av en av mina tyska landsbröder. Var det ett hot? Försökte de göra narr av oss? Eller var det bara ett dåligt försök att ge de brittiska soldaterna mer självkänsla och styrka genom att få dem att visa sig modiga? Nu vädjar de om förlåtelse och att få retirera. Ska vi skona deras liv? Många av männen i vår krigstyrka vill skona dessa soldaters liv men de har ju försökt att attackera vårt land!

17:e augusti 1916.

Det är som en enda stor blodig massaker. Vi har minskat deras trupper enormt och det ser ut som ett blodbad överallt. Om fienden lyckas komma in i mitt land så är kriget och allt som jag älskar förlorat. De ska inte få förödmjuka oss.

28:e september 1918.

En granat exploderade precis brevid mig och jag känner en fruktanvärd smärta i benet. Är detta slutet? Jag måste gömma mig och komma bort ifrån striden. Kommer jag inte att få se Tyskland igen? Jag tror att jag kommer att förblöda! Jag ser en soldats hjälm titta fram över bunkerns vägg. Jag hoppas att det är en tysk soldat. Jag kan inte se riktigt klart och känner mig yr och förvirrad.

Det är en brittisk soldat! Skona mig! Om du finns gud så gör mig denna enda tjänst och låt soldaten inte se mig. Han såg mig! Nu är jag säker på att jag aldrig får se mitt vackra rike igen. Han riktar sitt gevär emot mig men han skjuter inte. Han springer rakt mot mig med geväret i högsta hugg samtidigt som han tar fram något ur sin bröstficka. Är det en pistol? Nej, det är en bomullstuss som soldaten trycker mot såret. Försöker han verkligen stoppa blödningen? Han säger åt mig: “Keep a hard preassure on the wound and go home to your family!” Jag kan inte förstå att han skonade mig. Det enda jag får ur mig är: “Danke”. Jag nickar till denna underbara man som tack och ropar efter honom, medans han springer vidare ut i striden, i hopp om att få veta hans namn men han är nu så långt borta att han bara är en silhuett i damm och lera.